Vem är i dag rädd för Lars Norén?
Skådespeleriet räddar de lätt bedagade alkoholstinna grälen
Publicerad 2022-11-05
”Stockholm 1996” står det på Maximteaterns ridå inför Lars Noréns Så enkel är kärleken från 1990. 1996 var det år Norén satte upp Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf? I Noréns pjäs har de uppburna skådespelarna Robert och Alma just haft premiär på Albees pjäs och har med sig vännerna Jonas och Hedda hem för efterfest, en natt som på norénskt vis urartar.
Pjäsen kan läsas som en replik till Albee, men den resonansen är inte lika tydlig på Maximteatern som när den gick på Vasateatern 1997, strax efter att Norén själv hade regisserat Albees pjäs, delvis med samma skådespelare som sedan var med i Så enkel är kärleken, regisserad av Christian Tomner.
Så enkel är kärleken är en av de pjäser från 1990-talet som klär av medelklassen; familjehemligheter blottas i en tradition från Strindberg, O’Neill och Albee. När Richard Günther satte upp pjäsen 2013 tog den fyra och en halv timme. Eva Dahlmans uppsättning, visserligen nedstruken, är nästan hälften så lång. Tempot är högt, replikerna far som skottsalvor mellan de två paren. Främst är det Robert och Alma som munhuggs, men vartefter glasen töms kommer Hedda i kapp.
Frågan är om, och i vilken grad, vi i dag är rädda för Lars Norén. Det är en lång väg mellan Noréns 1990-tals pjäser till Stilla liv, den pjäs som ägnas en utställning på Nationalmuseum. I den projiceras Bobo Ericzéns fotografier på svarta väggar och tunna gardiner. Loopar från uppsättningen på Dramaten tillsammans med en del rekvisita är utplacerade och en filmupptagning från kollationeringen där Norén pratar om pjäsen finns med.
Den sena dramatiken har lämnat borgerligheten för allmänheten, det för alla lika, och utställningen är lojal mot Noréns estetik. Det är mörkt, stilla och en smula andaktsfullt.
På Maximteatern är det allt annat än andaktsfullt, det liknar mer en sadistisk rit mättad av lakonismer, svordomar och könsord. De senare hade nog en starkare effekt på 90-talet än i dag, vilket kan förklara att ensemblen i hög grad spelar på skratt från publiken. Den mörka undertexten ryms inte riktigt mellan de verbala snärtarna, även om de symbiotiska relationerna som exponeras knappast har åldrats. Dessutom har det norénska språkbruket mer eller mindre assimilerats av både teatersverige och tv och film.
Den stora behållningen är skådespeleriet. Ingela Olssons Alma är blixtsnabb i repliken och levererar sina giftigheter med en musikalisk exakthet som få. Mikael Persbrandts Robert kan spela över registret från fly förbannad till gråtfärdigt sårad; farlig, opålitlig och här svartsjuk till den grad att Stefan Larssons psykolog Jonas trovärdigt kan fumla med orden i dödfödda försök att vara till någon som helt nytta när det blir obehagligt.
Livia Millhagens Hedda, skådespelaren som inte får några roller, är uppsättningens mest intressanta rollfigur. Hon är naiv, till synes lite dum, men egentligen kuvad av sin man. Millhagen har en förmåga att visa hur de andras kommenterar går henne förbi, ett slags tomhet, en icke-reaktion som samtidigt är en reaktion. Det är Hedda som genomgår den största förändringen i pjäsen, från underdånig till färdig för uppbrott. Följdaktligen är det logiskt att regissör Dahlman låter det manliga, urspårade våldet avsluta föreställningen.
