Krossad av kärlek
Amelie Björck imponeras av ”Petra von Kants bittra tårar” på Dramatens lilla scen
Uppdaterad 2017-03-03 | Publicerad 2017-02-10
När hjärtat brinner får man lätt rök i ögonen. Petra von Kants bittra tårar öppnar stilfullt med Bryan Ferrys version av Smoke gets in your eyes och en fond av dansande rök i ett rum som annars mest andas obduktionssal.
Ur röken framträder inte modeskaparen Petra von Kant, trots att vi som känner till Fassbinders pjäs och film från 1971 vet att hon snart ska gå under av blind passion. Nej, det är Petras assistent Marlene som står där, spelad med ordlös grace av Joaquin Nabi Olsson.
Denna Marlene är enigman i dramat. Vem är hon som utan klagan passar upp på Petra och hennes krävande lilla älskarinna? Förebådar hon dramats sanning(?) att den som älskar mest riskerar störst förnedring? Eller finns det ett s/m-kontrakt mellan henne och härskarinnan?
På Dramaten aktiveras gåtan i början och slutet, men slarvas bort däremellan. Ingela Olssons Petra spyr visserligen galla när Marlene inte sköter sig, men mer som ett utlopp än som en laddad relation. Olsson har inte mycket av den sadistiska kyla rollen kan rymma, hon är en rufsigare sort från början. Hon är dessutom helt riktad mot Karin, en ung tjej som gärna älskar lite i utbyte mot husrum och en plats i catwalkens strålljus.
Ingela Olsson går vackert all in i passionen: lamslagen snärjer hon flickan med sin makt. Louise Peterhoff som enkla Karin, med perfekta ben under baseballjackan, lyckas gestalta den mötande, ungdomliga lusten – den långa kyssen vibrerar – men också förvandlingen till odräglig, rent av farlig, unge som vill lämna boet.
Fassbinders pjäs handlar om mödrar, döttrar och väninnor och deras kärleksförsök. Dialogen är full av knivar, lika obarmhärtig som analysen. Det tycks bara vara Petras väninna Sidonie (Angela Kovács), som ser heterokärleken som ett kvinnligt strategispel, som får behålla hjärtat och överklassmimiken intakt. Att både älska och vara fri, enligt Petras mer feministiska ideal, gör varje rörelse till risk.
Petras kärlek till Karin gör slut på henne inför våra ögon. Vi ser snart bara en mogen kvinnas längtan efter ungdom, hennes svartsjuka, morsiga missnöje, undergivna bedjanden. Tills allt är krossat. Bokstavligen allt: Ingela Olsson sveper porslinet i golvet och flaskorna som väl ändå tömts under vägs.
Jag uppskattar allvaret i Sunil Munshis uppsättning. Lojaliteten med den fallande divan. Fassbinders gaycommunity kunde inte ha önskat sig mer, utom möjligen extravagantare kostymarbete. Det övergivna hjärtats furiösa katharsis blir en mäktig schlager.
