Ensam mamma söker sammanhang

Uppdaterad 2018-08-21 | Publicerad 2008-11-17

Att ta en av den älskade filmskaparen Pedro Almodóvars allra mest älskade filmer och göra teater av den, vad ska man kalla det – dumdristigt?

Philip Zandén har vågat, han har plockat moderskärlek, Barcelonas transvestiter och katolska nunnor och ställt alltsammans på en svensk teaterscen. Och jag gör mitt bästa för att tvätta blicken ren från almodovarska filmbilder och se den som en helt igenom scenisk berättelse. Det är inte helt enkelt.

Som en markering mot alla jämförelser har man rensat Stadsteaterns stora scen på alla verklighetshärmande, rumsskapande element och låter den i stället vara en tom, svart projektionsyta för dramats framrusande scener.

Den unge Estebans död, hans mamma Manuelas flytt tillbaka till Barcelona, hennes återförening med vännen Agrado, mötet med den gravida nunnan Rosa och med divan Huma – hon som indirekt var ansvarig för sonens död.

Händelser staplas på varandra med snabba förflyttningar, både rumsliga och känslomässiga.

Först en bit in i första akten samlar sig händelserna till ett drama. Och att det ändå lyfter sig över den inledande känslan av levande charader är till stor del Marie Richardsons förtjänst. Hon gjuter liv i Manuela med en fokuserad och chosefri närvaro som gör att den starka grundberättelsen ändå träder fram. Den om en mors eviga kärlek till sitt barn och hur livet bara fortgår trots att det värsta har hänt, tuffar på utan att ta hänsyn till att det blivit omöjligt att leva.

Framför allt är det de mer lågmälda partierna som lyckas ta sig genom myllret av lösryckta scener. Som relationen mellan Rosa, i Maria Salomaas gestaltning vimsigt flickig, och Manuela. Också Jonas Hellman-Driessens Agrado, med en kropp lika fejkad som hennes hjärta är äkta, växer och blir en människa av kött och blod att bli berörd av.

Tyvärr räcker det inte för att hindra Allt om min mamma från att falla sönder i mer eller mindre lyckade infall och enstaka förtätade stunder.

Det känns som att man varit alltför upptagen av att befria sig från sin filmiska förlaga, gjort allt för att visa att detta är minsann något helt annat, men glömt att bestämma sig för vad det då är – vad man vill berätta, hur och varför.

Jenny Aschenbrenner

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln