En Don Juan som fäller kvinna efter kvinna

Svajigt men underhållande med Molière på Göteborgs stadsteater

helskärm

Göteborgs stadsteater gör plats på scen för Don Juan i regi av Hilda Hellwig, som levererar ett ambitiöst drama där Molières mångbottnade komik flätas samman med Mozarts mäktiga Don Giovanni.

Den ikoniska titelrollen görs av operasångaren Caspar Engdahl, som kort sagt är perfekt i rollen. Utöver att han sjunger Mozart med sexig elegans så intar hans Don Juan hela salongen på äkta rockstjärnemanér, med pudrad peruk och allt. Publiken köper genast att kvinna efter kvinna låter sig svepas omkull av denne trixterfigur, med obefintligt samvete för de känsloprocesser han sätter igång. Engdahls Don Juan är en förhäxande halvgud och den motor som driver denna charmiga men något svajiga tvåaktare framåt.

För det är stressigt. En karaktär dyker upp, gör ett snabbt avtryck och avlöses av nästa. Inte per automatik fel när man spelar Molière, men någonstans försvagas dynamiken i ett drama med potentiell förtätning. Möjligen hade man behövt bygga ut helheten med både text och musik, för att öka närvaron hos och förståelsen för karaktärerna som flankerar Don Juan. För det hade skådespelarna förtjänat. Ensemblen kan hantverket och bjuder på välspelad teater, men mer blir det inte. De två akterna är underhållande med mycket sarkasm, snygga slapsticks och smarta inslag av stand up. Ändå lyckas man inte riktigt överbrygga distansen till publiken.

Inympningen av Mozarts dramatiskt präglade musik är ett stort plus. De klassiska tonerna förhöjer berättelsen och nyanserar upplevelsen för samtida åskådare. Molière förhöll sig till en annan tid med en åtminstone på ytan annan moral vars samhälleliga ramar ter sig främmande i dag. Musikens direkta, ordlösa essens blir då ett samlande element.

Många dramatiker och regissörer drömmer om ”översätta” klassiker till samtida förhållanden, vilket är förståeligt men svårt. Här tas detta grepp på ett sofistikerat sätt. Man håller fast vid en historisk ram men kilar in moderna element via kostymgalleri, scenografi och en gnutta pop.

Diskret påminns publiken om att Don Juan härbärgerar eviga dilemman och arkaiska figurer. I programbladet nämns mediala fenomen som Paradise Hotel som ett av många perverterade exempel på hur ”bad boys” ges hög status och samtidigt föraktas i populärkulturen. Som Don Juan? Inte riktigt. Don Juans essens är mer än en skamlös brudvältare. Molière lät figuren aktualisera frågor om frihet utifrån de förtryckande strukturer han såg omkring sig. Don Juans beskrivning av sig själv som frikopplad från bigott moral och motiverad av kärlek var ett slags punk när det begav sig.