I krig och kärlek är minnet ett våld
Scenisk undersökning av Duras ”Hiroshima min älskade”
Publicerad 2022-02-24
”Hiroshima min älskade” handlar om minnets våld – och glömskans. När Philip Zandén gör teater av Marguerite Duras manus till Alain Resnais experimentella film från 1959 är det en sällsynt mångbottnad rannsakan av andra världskrigets efteråt han ger sig i kast med. Det efteråt vi än i dag försöker göra rättvisa, genom att inte glömma.
Men vem minns egentligen utplåningen av Hiroshima den 6 augusti 1945? Nästan alla som var där dog och Japan tillhörde fiendesidan. Kan vi minnas med hjälp av museer och dokumentärer? Eller vill vi glömma? Kan detta berättas och när? Kanske först när minnena bleknat och berättelsen redan är ett slags svek mot hur det var.
Duras text, där hon låter en fransyska och en japan mötas på Hotell New Hiroshima och älska varandra, handlar om sådana saker. Båda bär på krigstrauman: hon älskade en tysk hemma i Nevers och blev inlåst i en källare för vanäran; han förlorade sin familj när bomben föll. För honom är traumat ordlöst, för henne formulerbart just här och med honom, som dubbleras med den älskade tysken.
På Brunnsgatan Fyra är Duras själv på plats med vinglas och cigg. Katarina Ewerlöf går fram och tillbaka, sätter sig vid skrivmaskinen och fortsätter gå igenom filmens manus. Greppet är en praktisk lösning, men kongenial eftersom frågan om hur man kan berätta framhålls på ännu ett sätt.
Ewerlöfs Duras talar fram bombhelvetets journalbilder och de samtida Hiroshima-miljöer som omger de båda älskande. ”Musik av” säger hon och de melankoliska pianoslingorna tystnar. Christoffer Wollters och Maria Salomaas älskande tilldelas repliker där de ligger omslingrade i sängen eller sitter på en bar.
Jag tänker att denna fina uppsättning skapar vissa förskjutningar jämfört med originalet. Spelet är mer psykologiserande: Salomaas ”fransyska” är spänd som en fjäder när hon smattrar fram allt hon ”vet” om Hiroshima. Hon klöser sig fast i resterna för att komma närmare sitt eget krigssår, här återberättat med tårar i ögonen. Det är gripande. Wollter som ”japan” är lyssnande och vanlig. De når varandra känslomässigt: han tycks behöva hennes berättelse som substitut för den egna förlustens ordlöshet.
I filmversionen är parets främlingskap mer laddat, kanske för att den kulturella skillnaden är mer uppenbar. Han är så mycket självbehärskad japan, hon så mycket egocentrisk fransyska. Den plats hon tar med sitt europeiska lidande blir i teaterversionen inte lika historiskt och kulturellt provocerande, i relation till hans tystnad. Kanske går en behövlig självrannsakan hos oss som ”vann” kriget förlorad med detta. Eller tvärtom. Kanske behöver vi hoppet om ömsesidigt helande.
