Gunnel Fred

Här är det inte bara en penis för mycket

En inte alltför subtil tragedi på Dramaten

Av: 

Claes Wahlin

Pierre Wilkner, David Fukumachi Regnfors och Ian Power i ”Alkestis” på Dramaten, skriven och regisserad av Elli Papakonstantinou efter Euripides antika drama.
Pierre Wilkner, David Fukumachi Regnfors och Ian Power i ”Alkestis” på Dramaten, skriven och regisserad av Elli Papakonstantinou efter Euripides antika drama.

TEATER

Penisar, penisar, penisar. Lösnäsor i form av penisar, en skulptur i form av en jättepenis och därtill sexistiska skämt, grabbiga kommentarer på fyllan och tystade kvinnor. Hör detta hemma i en pjäs skriven av en av de främsta grekiska tragöderna, Euripides? Låt vara inte den mest spelade, men ändå.


Om man ska gå i clinch med en klassiker krävs att resultatet är i paritet med förlagan. Vad är det då som Elli Papakonstantinou gör på Dramatens lilla scen med Alkestis, tragedin om kvinnan som offrar sitt liv för sin man Admetos (Shanti Roney) efter att inte ens dennes föräldrar har lust att dö i hans ställe? I korthet tar Papakonstantinou tragedins moraliska kärna som en buljongtärning och löser upp den i samtiden, en samtid fylld av grabbgäng, kärnfamiljer och kapitalism.

Förtvivlad är inte bara Alkestis 1 (Karin Franz Körlof), som dricker sig mer eller mindre redlös för att stå ut med att möta Döden (Torkel Petersson). Även den välmenande familjefadern Admetos sörjer sakernas tillstånd. Men kungamakten i ett kapitalistiskt samhälle kräver sin man. Och om den manliga kören mest jamsar med, så får Alkestis 2 (Helmon Solomon), hon som rör sig bland folket, föga framgångsrikt söka gehör för sin frustration.

Sceniskt är det en röra. Papakonstantinou är lite väl förtjust i filmkameror. Scener som publiken ser in genom ett fönster i ett rum eller som är fullt tydliga på scenen projiceras helst på stor duk. Möjligen ska samtidens mediala hets synas. I övrigt samsas kitsch och konventionell gendermix med vita plaststolar och glittriga kläder. Vacker är inte scenen, och jag är inte övertygad om den medvetna blandningens effektivitet för det Papakonstantinou vill säga med sin version.

I Euripides drama ställs inte bara frågor om moral, utan liksom i all grekisk tragedi vill den visa vilka krafter som är i omlopp. Frågorna är fler än svaren. De sista tio minuterna på Dramaten ser till att publiken har fått de rätta svaren. Nej, vi tycker inte att sexistiska skämt är roliga. Nej, vi tycker inte att kvinnan ska tiga i församlingen. Uppsättningen hade blivit så mycket starkare om nyanserna hade funnits kvar och frågorna förblivit frågor.

Ensemblen utför i alla fall ett arbete värdigt en Sisyfos. Skickligt kan de snabbt etablera en scen, som familjemiddagen innanför fönstret, till att bli en egen lite teater i teatern. Kören må spela lite väl berusade i den stora penisscenen, men sångarna från Kungliga Operan påminner oss om att den grekiska tragedin en gång bestod av både musik och dans. Och penisarna var där huvudsakligen metaforiska, men kanske är subtilitet något som snart är lika gammalt som det gamla Grekland.

ANNONS

Bokrea: exklusivt på Adlibris! Populära böcker i bokrean som du bara hittar hos Adlibris är här.

Extern länk från Adlibris

Beställ här

Publisert:

LÄS VIDARE

På spaning efter det land som försvann

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Gunnel Fred

Dramaten

Euripides

Shanti Roney