Knasiga Ilya har en ton som sätter sig

Amelie Björck ser en lyckad drömspelslik musikteater

Amelie Björck

helskärm

Vart han sig i världen vänder – till Orion­teatern, Duvemåla eller annanstans – tycks Lars Rudolfsson bära med sig en prestigelös ensemble­känsla som peppar alla medverkande att ge vad de har. Stadsteaterinstitutionen mår bra av att ge en sådan lust­resurs utrymme.

Nyskrivna Ilya i samarbete med Frida Hyvönen är ett stycke knasig musik­teater som jag inte visste att jag längtade efter förrän tonen satt sig. Mina initialt otåliga frågor av typen ”varför känner Ilya inte igen sin egen hand­väska?” slår sig snart till ro i en uppfriskande svarslös helhet. Scenerna tycks inte bara överraska mig utan själva storyn. Den liksom lever sitt eget storögda liv i kringelkrokig kronologi.

Drömspelslogik råder men tillhör inte som hos Strindberg en gudadotter på blixtvisit hos de stackars människorna. Den tillhör Ilya (Birthe Wingren), en mamma med ”stökig hjärna” som förlorar sin dotter till socialen varpå ett liv av rastlöst letande följer. Det är rörande vilken uppbackning denna besvär­liga människa nu får för att göra sin värld giltig för oss. En hyperkänslig värld full av desperation, men också av poetisk fantasi.

Tonen sätts av Hyvönens melankol­iska musik för cello, blås och keyboard – som oftast också för Ilyas/ Wingrens tunnvackra röst, inte helt olik musikerns egen. Det blir skört och starkt; vissa av sångerna är släkt med albumet Kvinnor och barn, några rör sig försiktigt åt det jazziga, operaartade eller poppiga.

Rudolfsson påminner i sitt textarbete om tidigare samarbetspartnern Kristina Lugn och hennes språkliga knixar som öppnar existentiella glipor i det vardagstriviala. Det passar en teaterform som bygger på rytmiska tablåer snarare än konfliktdriven framåtrörelse.

Fiffiga rumsförvandlingar och skeva återkomster gör Ilya till en syster till ­Alice i Underlandet, i en tillvaro som töjer sig mellan absurdistisk magi och socialrealism. Sven Ahlströms försäkringsagent som visar sig vara annonsförsäljare som visar sig vara hotell­ägare är bedårande i sin snörpiga fjärhet och rummet han hyr ut blir bokstavligen ­lilleput-litet, efter anpassning till Ilyas lika lilla kassa. Också Gunilla Röör gör stora förvandlingskonster som socialtant på dekis: på en fem­öring vänder hon sin täta energi från komisk patetik till huttrande förtvivlan.

Den amerikanska miljön med Twin Peaks-lika cops förblir det mest gåt­fulla i detta drama, som till sist faktiskt låter sig friseras till en rar happy end. Finnes Broadwaylängtan? En sådan fortsättning på denna charmiga och vingliga resa vore otippad. Men vem vet vart drömlogiken bär.