Grottmän, pingelmössor, fejk och skäggiga damer
Cirkus Cirkör firar 30-årsjubileum med historisk kavalkad
Publicerad 2025-07-27
”The Extraordinary History of Circus”, Cirkus Cirkör
Vem uppfann egentligen cirkusen? Att det är många som försökt ta åt sig äran för att ha varit först med denna märkligt fascinerande konstform står hur som helst klart när Cirkus Cirkör firar 30 år i gemet med jubileumsföreställningen ”The Extraordinary History of Circus”. Men hur man än resonerar måste ändå förmågan att göra upp eld räknas till de allra första och viktigaste cirkustricken.
I ett högsommarvarmt cirkustält i Gottsunda bjuder nu Cirkus Cirkör, i samarbete med Uppsala stadsteater, på en yvigt sprakande kavalkad genom cirkushistorien. Det blir djärva hopp kors och tvärs mellan dåtid och nutid, med allt från jonglerande grottmänniskor och sideshowernas skäggiga damer till Julius Caesars blodiga bidrag till konstformen, moderna skateboardbalanskonster och familjen Bronetts ”största möjliga tysssstnad”.
Men trots hyllningsanslaget och flera stiligt invävda referenser till Cirkörs egen historia, i den trettioåriga milstolpen som denna för Sveriges cirkusliv så viktiga grupp nu bankar ner med tältpinnarna, är denna jubileumsshow inte riktigt så storslagen som man skulle kunna förvänta sig. Kanske för att uppsättningen tycks rikta sig mer till den nya och yngre publiken (från 5 år) än till de inbitna Cirkörfansen, och därmed fastnar onödigt mycket i det pedagogiska.
Visst är det kul att få kasta ruttna låtsastomater på den medeltida gycklartruppen i pingelmössor, men på det hela taget blir det överraskande få riktiga showstoppers. Något saknas, för det är ju trots allt Sveriges kändaste, och kaxigaste, cirkuskompani som fyller år?
Som bäst blir det i tygakrobaten och superviga kontortionisten Marie Asplunds poetiska och tekniskt njutbara solonummer. Men jag hade hemskt gärna sett fler akter på den höga nivån.
Cirkustältet är dock mysigt inrett i en mix mellan salongsklassiskt (målade) röda ridåer med kristallkrona och Cirkörs punkiga signatur — bokstavligen graffitisprejad på tjockmattan och den gamla slitna skinnsoffan. Till tonerna av allt från typiska cirkustrudelutter till Beastie Boys passerar flera stora cirkuspersonligheter revy här, såsom den världsberömda cirkusryttarinnan May Wirth och hennes lika legendariske cirkusdirektör Phineas T Barnum. Han som slog mynt av människors svaghet för att bli lurade av illusioner och allehanda fejk och sedermera gav namn åt begreppet ”Barnumeffekten”. Alltså det psykologiska fenomen som får människor att ta även de skevaste påståenden för sanning, vilket i allra högsta grad är giltigt än i dag — inte minst på internet.
För manus och regi svarar Filip Alexanderson, som nyligen gjorde ”Siri på spänd lina” om och med lindanserskan och mimaren Siri Hamari, som medverkat i några av Cirkus Cirkörs stora succéer, såsom ösiga, minnesvärda ”Trix” med grymma livebandet Urga på Orionteatern för 25 år sen eller titelrollen i ”Momo eller kampen om tiden” (2006). På senare år har Hamari kunnat ses i en rad föreställningar på Kulturhuset stadsteatern och Dramaten, så när hon kommer på tal i denna förväntar man sig faktiskt att hon ska dyka upp själv på scenen, men är snopet nog bara med som miniatyrdocka, balanserande förbi på sin lina.
Cirkörs grundare och mångåriga direktör Tilde Björfors får självklart också kredd för sitt helt avgörande pionjärarbete, men är inte heller med i föreställningen, ens på bild. Cirkusräven Angela Wand som varit med sen Cirkörtidernas begynnelse, och som här agerar bullrig cirkusdirektör med klatschande piska, avslöjar däremot hur Björfors bjöd in henne till den nystartade cirkusgruppen — utan betalning, men med löfte om att bjuda på kaffe. Varpå kaffekoppar naturligtvis börjar jongleras på scenen.
Ekonomi tycks vara en röd tråd genom den extraordinära cirkushistorien. Här flätas denna dessutom ihop med artisternas egna biografier på ett så kreativt sätt att man i enlighet med Barnumeffekten absolut låter sig övertygas om att allt är sant. För: ”Vad gör man inte för att imponera?” som jonglören Viktor Gyllenberg konstaterar.
Flera av artisterna på scenen är barn av Cirkörskolan, men några så unga att de inte ens var födda när Cirkus Cirkör startade 1995, vilket helt naturligt motiverar frågan om varför prefixet ”ny” i begreppet nycirkus hängde kvar så länge. Svaret är lika klurigt som vem som var den första jonglören. Angela Wand drar den gängse förklaringen om att det kanske handlade om en vilja att skilja mellan den nyare, mer teaterinriktade falangen och den klassiska djurcirkusen. Vilket inte hindrar denna ensemble från att med liv och lust gestalta såväl lejon som hästar, höns och applåderande sjölejon i klassiska cirkusnummer.
Numera kallas allt återigen kort och gott för cirkus, och genregränserna är så gott som upplösta eftersom blandformer som cirkus-teater, cirkus-dans, cirkus-opera med mera blivit lika vanliga som accepterade. Men påminnelsen om hur stark och stereotyp cirkustraditionen trots allt har varit, inte minst hur könsroller fortsatte att cementeras på cirkusen genom det i övrigt så radikala 70-talet, är också viktig, om än väldigt skämtsamt formulerat här: ”Det var man-kvinna, öst-väst. Schas!”
