Musik för många fler än en kräsen kung
”Proserpin” borde spelas i varje svenskt operahus
Publicerad 2022-07-28
Det må ha legat ett skimmer över Gustavs dagar, men somligt är dolt i skuggan. Efter ett förmodligen konsertant uppförande av Joseph Martin Kraus svenska opera Proserpin inför kung och hov på Confidencens slottsteater anno 1781 hände inget mer. Den hamnade inte i det strax färdiga operahuset vid Gustav Adolfs torg (titelrollen ska ha flytt fältet), lika lite som Kraus mastodontopera Aeneas i Karthago. Gustav III var nöjd med musiken. Efter framförandet på Confidencen ska kungen enligt ett av Kraus underhållande brev underhållit sig med den unge kompositören ”mer än en kvart.” Kapellmästare blev han också.
Förmodligen var kungen mindre nöjd med Johan Henrik Kellgrens libretto, skrivet med Jean-Baptiste Lullys och Philippe Quinaults opera Proserpine från 1680 som förebild. När nu operan för andra gången sätts upp (Drottningholmsteatern gav den 1980) är det inte annat än att hålla med Gustav III säkra omdöme. Musiken är storartad, energisk och fräsch, men handlingen sviktar. Om Lully lät kärlekshistorierna komma i andra hand, efter huvudtemat om en kosmisk ordning som hotas men återställs i fredens tecken, så handlar Kellgrens libretto om passioner, starka känslor och förtvivlan: Sturm und Drang, med inspiration från Glucks reformopera.
På Confidencen låter Sara Ekman (koreografi och regi) ursprungssituationen bilda ram. Här smyger en nervös Kraus omkring, och då och då trippar kungen in, som givetvis också är operans Jupiter som i slutet reder ut kärleksturerna. Underjordens Pluto får ha Proserpin halva året, andra halvan vistas hon ovan jord hos sin mor Ceres. Atis botas för sin kärlek till Proserpin och återfår Cyane, hans trolovade. Med fina changement à vue skiftar arkadiska, syditalienska landskap med skugglandskap och skördefester.
Men det är i musiken det blixtrar. Låt vara att de dramaturgiska bågarna knakar emellanåt, men kraften, lättheten och den ständiga framåtrörelsen får nog fler än undertecknad att undra varför Proserpin inte spelas oftare. Under Olof Bomans ledning finns också svikten och precisionen, något som jag redan saknar då detta är hans sista säsong för Confidencens tre veckor långa, innehållsrika festival (han ska bli präst…).
Solisterna står för goda insatser. Madeleine Allsops sopran ger titelrollen kraft och värme. Än vassare är Susanna Sterns Ceres, tät och väl riktad fyller hennes sopranstämma scenrummet. Sanna Gibbs koloratursopran ger Cyane den rätta smärtan, och tenoren Wiktor Sundqvists Atis och barytonen Anton Erikssons Pluto har båda goda resurser, men är emellanåt aningen oslipade , medan Richard Hamrin som Gustav III/Jupiter låter sin lena baryton ge god pondus åt den dubbla rollen.
Dessvärre är artikulationen med enstaka undantag bristfällig, snarast ett generationsproblem, men lite extra synd när det gäller en av de första svenska operorna.
