Samernas förlust mot Sverige

Språket skimrar i ett betonggrått scenrum

Av: Amelie Björck

Publicerad:
Uppdaterad:
Nina Fex, Lene Cecilia Sparrok, Kristin Solberg. I bakgrunden Paul Ol Jona Utsi, Per Burell och Vincent Grahl i ”Ædnan” på Orionteatern.
Foto: Sören Vilks
Nina Fex, Lene Cecilia Sparrok, Kristin Solberg. I bakgrunden Paul Ol Jona Utsi, Per Burell och Vincent Grahl i ”Ædnan” på Orionteatern.

TEATER

”Det är som i Jokkmokks kommun – glest mellan folk” tjoar en kvinna i publiken på bred norrländska när vi tar plats för att bevittna Ædnan Orionteatern. Corona-säkerheten dikterar ramarna, men ändå känns det stort med denna sceniska premiär av Linnea Axelssons prisade epos om samisk historia. Samarbetet mellan Giron Sámi Teáhter och folkhemssvenska Riksteatern är i sig ett tidsvittnesmål. Det pågår i dag en upplysning värd namnet om den svenska kolonisationen i norr och dess ännu oläkta sår. Svensken har börjat lyssna. Efter Orion väntar en turné i Sverige och Sápmi.

Ædnan tar sin början 1913 och slingrar sig i bokform som en älv över 763 sidor och genom tre generationer. Irena Kraus och regissör Malin Stenberg har komprimerat formatet till en enda behändig akt – reducerat persongalleriet, sållat fram starka strofer och omvandlat somligt till repliker. I sig en bedrift.


Första avdelningen får loddjup likt ett grekiskt drama: Ristin får två söner, en stark och en svag – och den starke ”Aslat med hårkransen svart som sot, tät som renars päls” får benen krossade under rendrivningen. Kommande prövningar tycks förebådas.

För prövningarna radar ju upp sig när svensken kommer med gränsposteringar, skallmätningsverktyg och nomadskolor som internerar barnen långt från deras föräldrar. Älvar fördäms och boplatser översvämmas, samerna fördrivs söderut och till städerna. Försvenskning, skam och tystnad för en klämd generation med trasad identitet: där har vi dramats Lise.

Allt detta berättas – och mer. För de små vardagliga detaljerna lyser. Hur pojken Jonne, Lises bror, får en serietidning när Vattenfalls arbetare drar förbi samebyn, och bär den i byxlinningen som en skatt. Detta främmande objekt som lockar. Sveket mot ædnan (landet, marken, jorden på nordsamiska) som hägrar. Jonne blir lastbilschaffis sen.


Det som är synd med uppsättningen är dess ensartade formspråk. De sex skådespelarna är klädda i vida svarta byxor och röda skjortor, de liknar samurajer i Dorte Olesens skarpa koreografier. Helga Bumschs scenografi förblir rakt igenom oförändrad: samma gråa flyttbara block mot en betonggrå fond. Mycket kamp, lite poesi. Stiliserat och instängt.

Ingenting i den visuella gestaltningen lyckas fånga upp den rörelse Axelsson i sitt epos får fram genom språkets förvandling: från rendrivarlivets sjungande, luftiga lyrik som förbinder naturen med renarnas och människornas kroppar, till stadsexilens mer prosaiska strofer. Renarna, livets nav, varken syns eller hörs – det hade väl gått att ge dem tillbörlig plats utan exotisering? Orden (och jojken) får ensamma berätta vad det egentligen är som går förlorat med det nya.

Det blir alltså svalt spel trots vittnesmålens brännande hetta. Men språkarbetet är vackert, med växlingen mellan nordsamiska och svenska. Mot slutet faller Girjas-domen som ger samebyn jakt- och fiskerättigheter – och svenska språket förpassas helt från scenen. Det är en gest med mycket framtid.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.