Norma avklädd inpå bara skelettet
Eirik Stubø hittar tillbaka till antiken på Folkoperan
Publicerad 2022-09-15
Romerska soldater, antika tempel, iögonfallande kostymer och mask, puder och paljetter med andra ord, är vad som brukar möta operapubliken när Vincenzo Bellinis bel canto-opera Norma sätts upp. Samt givetvis solister med styrka, finess och god fysik samt en väldrillad kör.
I sin debut som operaregissör väljer Eirik Stubø att avstå. Liksom i hans teateruppsättningar skalar han av. Allt kött, allt fläsk som genom tiden skymt dramat rensas ner till skelettet. På Folkoperan är scenen tom. Orkestern tar upp all plats, utom längst fram. När plattformen de sitter på sedan höjs blir scenrummet större, men lika tomt. En stor lucka i golvet öppnas ibland där kör och solister kan kliva ned i eller stiga upp ur.
Magdalena Åbergs kostymer är moderna, närmast färglösa, och med en stillasittande, ibland stillastående, kör är vi tillbaka till Normas rötter: Medeamyten och den antika teatern. Vi är både i antiken och här och nu. Inledningsvis är spelet närmast konsertant, solister som riktar sig mot publiken, långa avstånd mellan sångarna. Först efter ett bra tag framträder dramatiken.
Handlingen är till synes enkel. Norma älskar sin fiende Pollione, som skiftar föremål för sin kärlek till Adalgisa, Normas förtrogna. Komplikationer uppstår, inte minst då Norma har två barn med Pollione. Till slut ångrar sig Adalgisa, så även Pollione och inte minst Norma, som efter att ha säkrat sina barns framtid hos sin far, Oroveso, bestiger bålet tillsammans med Pollione,. Ja, egentligen är Norma översteprästinna och Adalgisa prästinna, men på Folkoperan spelar det ingen roll, annat än att hierarkin har betydelse.
Norma präglas lika lite som den antika tragedin av psykologi eller utmejslade karaktärsdrag hos rollerna. Det handlar om en större problematik, de olika rollerna är exempel eller funktioner, vi möter ett moraliskt problemdrama kring lojalitet. Detta blir tydligt i Stubøs regi. Med sig har han också fått solister som, med få undantag, klarar av de nästan genomgående ansträngande sångpartierna. Det är inte bara slagdängan ”Casta Diva” som kräver sin röst.
Julia Sporsén i titelrollen lyckas ge både röst och snabba vredesutbrott med sin välriktade, elastiska sopran. Daniel Svensons Pollione ligger inte långt efter med en tät, och blott aningen ansträngd tenor, medan Ann-Kristin Jones Adalgisa låter sin vackra mezzosopran böna och beklaga. Kraft och karaktär hörs i Johan Schinklers bas i rollen som Oroveso. Kören må vara en smula oslipad i kanterna emellanåt, orkestern under Henrik Schaefer får kanske inte alltid fram de vackra linjerna hos Bellini, men konturerna är goda, liksom attacken.
Man sjunger på svenska på Folkoperan, och även om översättningen ger bra möjligheter till en ovanligt säker artikulation hos samtliga på scenen, så försvinner, framför allt i recitativen, Bellinis svepande, mjuka framåtrörelser som på italienska sömlöst fogas till ariorna. Men varje översättning har sitt pris, i det här fallet också sin vinst.
