Berwaldhallen

Motståndslös musik med Mäkelä och Mattei

Strålande solister som vi inte får nog av

Av: 

Claes Wahlin

Rungande applåder för Esa-Pekka Salonen och Radiosymfonikerna vid Östersjöfestivalens öppningskonsert.
Rungande applåder för Esa-Pekka Salonen och Radiosymfonikerna vid Östersjöfestivalens öppningskonsert.

TEATER

Öppningskonserten på årets något senarelagda Östersjöfestival leddes av Esa-Pekka Salonen, där programmet första del hade en lätt överraskande dramaturgi. Men det fanns skäl.

Terés Löf inledde med att framföra ariettan från Beethovens pianosonat 32, vilken sedan sömlöst övergick i Anders Hillborgs Kongsgaard variations. Hillborgs verk är ursprungligen en stråkkvartett från 2006, men här förstorad till orkester, och är ett antal variationer på satsen från Beethovens sonat. Hillborg har någonstans sagt att hans verk är en variation som ariettan drömmer fram. Mjuk och vacker, och en smula drömsk är den i alla fall.


Sedan övergår programmet, lika sömlöst, i preludiet från Bachs partita för soloviolin nr 3, mästerligt spelad av Johan Dalene. Salonens eget verk FOG (komponerad för Frank O Gehry som ritade Walt Disney Concert Hall,) leker i sin tur med Bach-preludiet. Även FOG var ursprungligen komponerad för en mindre ensemble. Det är ett underhållande stycke, konturskarpt, organiskt med mjuka linjer, lite som Gehrys arkitektur.

Sibelius populära andra symfoni, framförd efter paus, fick en luftig täthet under Salonens ledning av Radiosymfonikerna. Den romantiska heroism som präglar tonspråket (symfonin skrevs 1902/3 och togs emot som protest mot den ryska överhögheten), lyssnar vi förmodligen till i dag utan nationalistiska raster, snarare som en festlig, triumferande musik. Och nog framfördes med all önskvärd triumf, lika kraftfullt som detaljrikt.

Lördagens program var även det komponerat med kontraster som ledstjärna, om än inte med samma intrikata förbindelser som under Salonen. Här fick Bach möta Henri Dutilleux cellokonsert Tout un monde lontain, med en häpnadsväckande skicklig Miklós Perény som solist, och Stravinskys svit ur Eldfågeln. Kanske var dessa sammansättningar mer självklara, vilken kompositör har inte ett förhållande till Bach?

Dirigenten Klaus Mäkelä är ännu en av dessa unga, finska fenomen som tycks färdiga när de är strax över tjugo. Med god känslighet för de olika verkens uttryck gör han Bach lika mjukt pregnant, som han slår Stravinsky med geometrisk precision. Med sig glänste Radiokören i Bachs kantat 150; klangfärgen utmärkt och verket stördes endast av lite onödiga pauser mellan satserna när solisterna ur kören först ska kliva fram till scenkanten, därefter hitta tillbaka inför nästa sats.


Höjdpunkten var trots allt Peter Mattei i Bachs kantat 82, Ich habe genug. Denna livströtthet som Bach adlar till längtan efter himmelriket har jag sett framförd som ett slags självmordsaria, suggestivt iscensatt av Peter Sellars där Lorraine Hunt Lieberson låg på en sjukhussäng med dropp och ville dö. Hon hade fått nog. Mattei håller sig till Bach, hans mjuka och kraftfulla baryton följer musikens slingor ända till det yttersta, en röst som dröjer kvar och av vilken vi inte kan få nog.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Komisk arvstvist och tragiska dödsfall

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Berwaldhallen

Östersjöfestivalen

Peter Mattei

Radiosymfonikerna