En värld av slagsmål och svordomar
Claes Wahlin ser Längtan – om två arga unga bröder
Publicerad 2018-02-24
Den brittiska dramatikern Anna Jordans Längtan från 2015 kan tyckas vara en pjäs som kommer en smula post festum. Pjäsen fogar sig framför allt till den brittiska dramatik som skrevs under Thatcher, den som brukar benämnas in-yer-face efter sitt brutala tilltal och starka sociala patos i en tid när samhällets marginaliserade blev ännu mer marginaliserade. Det är en teater som ytterst har sina rötter i 50-talets arga, unga män, med John Osbornes Se dig om i vrede som det mest berömda uttrycket.
Arga unga män möter vi också i Längtan. Här är det två bröder, 13 och 16 år, som lever med sin likaledes argsinta hund Taliban i en sunkig lägenhet i någon engelsk förort. Inga pengar, men tv, dator och dataspel, vilket innebär att krigsspel och våldspornografi utgör det mest betydande tidsfördrivet. Modern Maggie, missbrukare, bor med en man av samma skrot och korn, och besöker sina söner blott då och då.
Pjäsens behållning är förhållandet mellan bröderna, de frånvarande föräldrarna (pappan är död) har skapat en trasig syskonrelation. Slagsmål och svordomar, som deras kommunikationsbas består av, är naturligtvis egentligen riktade mot andra och annat, de vuxna och det samhälle som övergivit dem.
Filip Johansson som Robbi och Alex Jubell som Harley gör fina prestationer, ständigt på vakt, hypernervöst hudlösa och på väg in i ett vuxenliv de egentligen inte har en aning om hur de ska klara av, än mindre vad ett normalt vuxenliv egentligen består av.
Modern Maggie (Louise Ryme), bottnar tyvärr inte riktigt i sin roll. Maria Zachrisson Mortenssons Jennifer, den ängel som tycker familj är viktigt och som kanske skulle ha kunnat vara en räddande ängel, inleder lite trevande, men blir bättre vartefter. Båda kvinnorna är också något av en konstruktion, de representerar den som överger, respektive den som söker förena. Pjäsen pekar i övrigt ut ett fallerande samhälle genom dess totala frånvaro, med undantag för det straffande samhället.
Att pjäsen trots korta scener på högt varv samtidigt tycks stå och stampa beror nog inte bara på att pjäsen kommer en smula post festum; att vi tycker oss ha sett den förr. Ämnet är lika aktuellt som förr, men estetiken gör att det bara behövs några inledande scener för att man ska förstå vart det hela är på väg. Den sortens dramaturgi är efterlängtad i det verkliga eländet runt omkring oss, men på teaterscenen vill vi nog hellre bli en smula överraskade.