Nyktra sanningar i berusningens tecken
En natt med sex, lögner och sprit
Publicerad 2020-09-21
Fyra berusade kvinnor i medelåldern ramlar in hos en av dem efter att ha sett en film och gått på lokal. Syftet är att diskutera filmen, som handlade om vita kvinnor som åker till Afrika och köper sex. Strax utbryter mellan bubbelglasen en diskussion om kolonialism, kulturell appropriering och sex. Två av väninnorna har utländsk bakgrund, en är lesbisk, en nyskild och en fjärde strax också skild. Kanske, kan jag tycka, skulle de ha valt att se en annan film.
Åsa Lindholms Lång natts färd mot dag är en replik, eller kanske en fotnot, till Eugene O’Neills berömda Lång dags färd mot natt. Om O’Neill låter en familjs dolda hemligheter komma fram i ljuset, så ser vi hos Lindholm hur vänskapen ersatt familjen. Men även vänner har hemligheter för varandra. Dessvärre tycks dessa i hög grad handla om sex och relationer, Miriam (Astrid Assefa) kan som den jurist hon är yttra den ena politiskt korrekta åsikten efter den andra, men när Simon (David Rangborg) dyker upp, en tillkallad buse som ska ”få ner” Ebba (Maria Salah) som råkat bli hög på fel tabletter, blir begäret starkare än politiken. Ebba kan erkänna att hon fortfarande har sex med sitt ex, medan Lena (Sylvia Rauan) alls inte lever i den lyckliga kärnfamilj som alla, och länge hon själv, trodde. Ann Petréns Jackie, den lesbiska konstnären, är den som förefaller leva mest fritt och lyckligt – Lindholms variant på O’Neills yngste son, Edmund Tyrone.
Så där håller det på. Sanningarna bubblar fram med alkohol. Spelet flyter efter en något trevande inledning på, replikerna är på gott och ont fästade i en jargong som är högst samtida, där Petréns Jackies lakonismer har högst överlevnadsvärde. Och att denna långa natt endast tar fem kvart på scenen säger väl också något om vår tids brist på tålamod, oaktat om det gäller att sitta på teatern eller hålla liv i relationer.
Det är vackert att Stockholms stadsteater återinvigs med en nyskriven pjäs, samtidigt är det märkligt, för att inte säg beklagligt hur naturalismen med sin fjärde, osynliga vägg som vill spela på hög igenkänningsfaktor hos publiken står så stark. Den estetiska berusningen är det väl ändå hög tid att nyktra till från.