Moberg blev en lekstuga

Mikaela Blomqvist saknar allvar och känsla i ”Utvandrarna”

Publicerad 2017-09-11

Gizem Erdogan och Ashkan Ghods i ”Utvandrarna”.

Vad menar Pontus Stenshäll med att Utvandrarna är en spegling av vår tid? På hemsidan görs en ytlig samtidsanknytning till tacos och fredagsmys och på scen står ­Kristina, bland ouppackade tv-­kartonger i klänning från Rodebjers senaste kollektion. Originalhistorien har Stenshäll dock behållit som den är, utan moderna markörer. Så kanske är det i stället i tonen som är vår samtid speglas? För när det kommer till stil och känsla har inte mycket bevarats från Vilhelm ­Mobergs långsamma och var­samma roman.

I stället inleds pjäsen med tjoande och tjimmande sång av de sju skåde­spelarna som skorrar falskt i både konkret och överförd bemärkelse. Framför sju mikrofoner förs sedan handlingen framåt genom rent berättande samtidigt som till synes slumpmässiga scener gestaltas på vagt hånfull småländsk dialekt.

Den sedvanliga, omotiverade filmkameran förekommer såklart, liksom gummimasker av djur och monster och så en rad billiga sexskämt. Inget hänger ihop och inget förefaller ­vara uttryck för någon djupare tanke ­eller idé. I en intervju om uppsättningen skildras hur den konstnärlige ledaren skrattar sig igenom ­repetitionerna.


Gizem Erdogan och Ashkan Ghods gör det bästa av sitt omöjliga uppdrag som Kristina och Karl ­Oskar, men scenen förblir tom. Och det beror inte bara på den anmärkningsvärt fula scenografin (också den ett verk av Stenshäll) med ­amatörmässigt urklippt wellpapp. Avsaknaden av allvar och känsla, det slängiga och ytliga gör att det så att säga aldrig riktigt blir teater av det hela, annat än i ytterst postmodern mening: för att det framförs för publik på en scen.

Efter fjolårets misslyckade uppsättningar av Mephisto och Körsbärsträdgården visar Stadsteatern med Utvandrarna återigen att där numera härskar en oroväckande grund förståelse av litteraturen och teatern. Och kanske är det där ­Utvandrarna i smal och specifik ­mening ändå speglar vår samtid: det var karga nödår för Kristina och Karl Oskar och nu är det karga nödår för den minskande skara stackare som fortfarande ids besöka den stadsteater där Pontus Stenshäll alltför länge har tillåtits ha lekstuga.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.