Dumt och plumpt - och helt lysande

Russell Brand mässar om allvar med humor

helskärm

Bara några minuter in i enmansshowen citerar Russell Brand både Nietzsche och G K Chesterton och slår fast själva grundtesen: Gud är död, och när Gud är död kommer människan inte sluta tro, utan snarare tro på precis vad som helst. Och då gärna celebriteter, eller kändisar som vi kallar dem i Sverige. Många vill uppenbarligen tro på Russell Brand själv, för allt sedan han skällde ut BBC-journalisten Jeremy Paxman och höll ett politiskt brandtal i ett Youtube-klipp som setts av närmare tio miljoner människor har hans stjärna stigit.

För det som sägs om Gud kan ju givetvis sägas gälla även våra övermogna politiska system. I brist på tilltro till att de demokratiskt valda parlamenten i väst plötsligt ska utjämna fördelningen av resurser, rädda planeten från en ekologisk kollaps och se till hela mänsklighetens bästa, framstår en person som Russell Brand som något av en messiasfigur för de politiskt apatiska. Eller snarare – som Brand så elegant vänder på saken i intervjun med Paxman – de som drabbas av den politiska klassens apati inför de missgynnade. Russell Brand har, till många konservativa britters förtvivlan, blivit en viktig politisk röst.

Han har ett lysande och avväpnande språk, korrekt och precist och på samma gång tillgängligt. Det motsägelsefulla är att han kan uttrycka sin privata gränslöshet med så exakta formuleringar; han är hela tiden för mycket, men samtidigt kontrollerad. Det är obegripligt egentligen.

När han pratar med Jeremy Paxman och förklarar varför han har rätt att bli tagen på allvar som politisk varelse trots brist på bildning och det faktum att han aldrig röstat sitter han längst ut i den fula rokokostolen, vrider sin överrörliga kropp runt sin egen axel och är samtidigt något av de mest hoppfulla man kan titta på. Orden väller fram, tonen blir skarpare, och när tio minuter gått har poängen gått fram, hur banal den än är: Alla har rätt till sin politiska röst. Oavsett bakgrund eller vilket tonläge man använder. Bara den politiska maktens språk är förtryckande.

Russell Brand skriver tydligen på ett slags revolutionshandbok nu. Den ska komma ut i höst. Kommer den förändra något på det stora hela? Knappast. Men varaktig förändring uppstår genom nötning och förskjutning av perspektiv, och Russell Brand gör just det.

Jag var och tittade på när Fredrik Lindström och Henrik Schyffert pratade om ekonomi för en dryg månad sedan, i en humorshow som innan den hade premiär uppmärksammats i alla medier och sålt ut alla föreställningar till sista plats innan någon ens sett den. Den var märkligt förlamad, och efter premiärdagen har den inte nämnts med ett ord. Troligen för att det inte fanns något i den att tro på. Och folk vill tro.

Som show är Messiah Complex inget att klaga på.

Han lyckas, med både övertydlighet och subtiliteter, bekräfta sina egna teser. När han inleder går han en sväng i rummet och låter män och kvinnor komma fram och kramas med honom. Han har givetvis status i egenskap av kändis, men genom att framställa sig som både gränslös och äcklig blir han ett slags celebritetskulturens Messias, en projektionsyta för publikens längtan efter att få tro på någon.

Malcolm X, Che Guevara, Gandhi och Jesus står porträtt på scenen och under showen synar han deras karaktärer för att hitta den svaghet som gör att han kan jämföras med dem. Det är dumt och plumpt och ändå rätt lysande. För allt går ändå att foga in berättelsen om en samtid som tappat tron på förändring. Hans sexskämt är rätt unkna, hans drogskämt rätt tjatiga och hans politiska analyser rätt grunda, men i det stora hela spelar det mindre roll.

Det här är som en två timmar lång julklappsutdelning för människor som lutar åt vänster; civilisationskritik, anarkistisk uppvigling, McDonalds-hat, antirasism, feminism och lagom doser otidigheter för att kompensera för eventuell politisk korrekthet.

När det är över tänker jag att populism kan vara något fint och konstruktivt om den är transparent och antiauktoritär. Den tanken var mig främmande bara två timmar tidigare.