Feel-bad av bästa märke

Amelie Björck

Amelie Björck ser butoh möta krampaktig kropp

helskärm

Performanceartisten Tana Maneva har aldrig väjt för att låta sin kropp inkarnera groteska och irrationella tillstånd.

Hennes tredje performance på Teater Giljotin, Concealed Party, är feel-bad-­kultur av bästa märke.

Scenen avskalad och vit. Utan Rikard Borggårds levande ­ljudlandskap hade lugnet kanske lägrat sig? Nu tycks ljuden närmast dra i Manevas nervtrådar som det ångestladdade inre som tvingar kroppen i rörelse. Under ett första parti dominerar subtila insektslika tickanden och skrapanden och Maneva, i vit klänning och butohblekt ansikte, rör sig som i halvslummer mot mjölkvita ytor. Men drömtiden spricker och ljudtrycket ökar. Zurab Rtveliashivili, som hela tiden suttit tyst i scenkanten, höjer rösten till ett hundlikt skällande där enstaka ord kan tydas: Don’t, Stop, Don’t.

Rösternas skälldynamik låter ana en uppgörelse mellan henne och honom. Igenkännbar verklighet sipprar in genom den fascinerande förvridna fysiska materialiteten. Genom Manevas precisa rörelser och spasmer återkommer kvinnors vardagsgestik – som gesten att rätta till hår och kjol – i en mardrömslik skrattspegel.

Hur magnetiskt det än är att ­betrakta en människokropp ”ur led”, sjunker temperaturen under slutet av speltimmen, när kvinnopersonan alltmer tar gestalten av en patetisk grogghagga som kämpar med en kliande blond ­peruk och ett läppstift som inte vill hålla ihop ansiktet. Denna sorgliga, vinskvimpande skepnad har vi sett gå under så många gånger förr.