En riktigt svintajt kabaré bland spiltorna

Budskapet sitter som en lantbrukarkeps

Cecilia Djurberg

helskärm

Trots rådande trend att iscensätta berömda romaner är just George Orwells Animal Farm sällan spelad på svenska teatrar. Konstigt, kan tyckas, när denna censurdrabbade djurfabel från 1945 handlar om något så ständigt aktuellt som politiskt missnöje, och lätt kan appliceras på vårt hyperaktuella, skriande behov av folkligt uppror. Dess lärorika illustration av hur makt tenderar att korrumpera även revolutionära idealister gäller ju inte bara de specifikt ryska i 1917 års upplaga, som Orwell syftade på med sin allegoriska satir.

Teater Halland i Varberg har (liksom flera teatrar i utlandet) noterat dess aktualitet, och turnerar nu i hela Sverige med en musikaliskt uppviglande och snitsigt men diskret uppdaterad överföring signerad och regisserad teaterchefen Anna Sjövall.

I Djurfarmen – historien om en revolution som gick fel har gammelgrisen som dikterar manifest och organiserar djurens uppror för att kicka ut den försupne, elake farmaren mr Jones fått kvinnliga drag. Majorskan, således, spelas med myndig röst i röd klänning av Veronica Dahlström, som senare dubblerar i den sammanslagna hästrollen Molly Klöver — den fåfänga märren.

Den som vet att Orwell skissade Majoren på Marx och Lenin, kan roa sig med att i stället spåra dessa förlagors utseenden på den kloke åsnan Benjamin (Hampus Anveden) och den maktmissbrukande ledargrisen Napoleon – en stabil Peter Lorentzon i maxat Marxskägg.

I detta lekfulla, kreativa femtonspel av kommuniststyling blir det Iskra Kostic som axlar Stalin-looken. Men i backslick, stövlar och ljus skinnuniform spelar hon Snöboll, som hos Orwell anspelar på Stalins opponent Trotskij. Efter att Snöboll schasats iväg svidar hon om till rosa läder, och spelar Napoleons högra klöv Tjalle. Petter Heldt är å sin sida magnifik som den lojala arbetshästen Boxer, med lösögonfransar innanför skygglapparna.

En ny bekantskap är fåret Dolly. Klonad — förstås — med anknytningsproblematik. I Åsa Perssons fåordiga, bräkande gestaltning förkroppsligar hon den utstöttes benägenhet att följa den husse som mutar till sig lojalitet med beroendeframkallande godsaker.

Hela ladugården sjunger i kör medan denna svintajta ensemble bjuder på sin underhållande och svängiga kabaré framför spiltorna. Och budskapet sitter som en lantbrukarkeps. För visst blir det revolution, men priset är högt och resultatet katastrofalt. Här knäcks många ägg — fritt fallande från taket — utan att bli till omelett.