Publiken blir rekvisita istället för deltagare
Trött blick på grupptillhörighet
Publicerad 2019-05-15
Petter Petterson och Elin Lundgren på Lilith performance studio i Malmö har legat lågt ett tag. Det är inte konstigt. Förra året bjöd man in amerikanska Molly Lowe som i ett inferno till arenasport-event lät blodet spruta och technon pumpa.
”Game on” hette den megastora produktionen av hetsande kring fotbollsspel i full kroppsskala. Performancepubliken deltog synnerligen aktivt, skränande och vevande vuvuzelor, lika hysteriskt som lydigt. Nu återkommer Liliths grundare med en rockklubb i egen regi.
Det är mörkt i lokalen och musik på halvhög volym. På en uppbyggd scen belyst i rött rör sig och sitter en mindre grupp människor. Vi besökare står i mörkret och iakttar scenen. Aktörernas klädstil signalerar glamrock och småpunkigt och däremellan syns några äldre och mer beiga existenser.
Det är ganska nedtonat för att vara rockklubb, så hörs plötsligt bartjejens utrop: life’s a fucking party! Om vi vill kan vi gå upp på klubbscenen och efter visst köande blir vi insläppta av dörrvakten. Musikern Cecilia Nordlund med bandet Fullmånen från helvetet går på och börjar spela.
Totalperformancen Animal vill undersöka rockklubbens ”följsamma grupptillhörighet och rebelliska individualism”. Det låter interaktivt, men det är förvånansvärt lite spänning och dynamik på klubben.
Frånvaron av det naturalistiskt stökiga och oväntade är så uppenbar att den faktiskt hotar själva illusionen. Aktörerna framträder som efter schema, liksom stumt. Ganska snart förstår man förloppet, att det kommer gå på repeat.
Inne på klubben blir man medveten om blickarna från dem nedanför scenen i mörkret. Det skapar en speciell voyeuristisk nivå.
Grupptillhörighet bekräftas ju av blickar utifrån. Nyfikna eller avvisande blickar. Men inne på klubben finns nästan ingen ögonkontakt. Därinne känner man sig osynlig eller som del av rekvisitan.
Då är det roligare att stå nere i mörkret och försöka urskilja besökare från aktörer. Animal är nämligen en trött blick på rockklubben.
Tystnaden som följer på det fiktiva elavbrottet, som markerar att allt startar om igen, känns på så sätt ganska logisk.
