Riddaren räddar teatern

Don Quijote slåss mot mer än väderkvarnar

helskärm

I mars var Erik Holmström och hans ensemble några andetag från premiären av Moderna tider. Så kom pandemin och tog strypgrepp på teatersverige. Att ridån alls får gå upp för experimentet Don Quijote känns som magi efter ett halvårs isolering. Den utglesade publiken är lika lättad som utsvulten, och Folkan skulle troligen kunna servera vad som helst. Det gör man inte. Grundstoffet är klassiskt och improvisation en tydlig byggsten – goda förutsättningar för en stabil ensemble i en osäker tid.

Vi möter ett gäng skådespelare som ska repa en ny pjäs med luddiga konturer. De förväntas bidra med sina privatliv, skvallra om och stötta stjärnan Petra, spelad av Lena B Nilsson. Det blir träffande dialog och mycket navelskåderi på jobbet och krogen. Det är rappt, kul och extremt präglat av nuet. Det senare gäller även formen. Föreställningen klipps till film-hybrid och streamas live.

Hur den förvirrade låtsasriddaren av La Mancha kommer in i bilden är länge oklart. Så drämmer man till med en hemmabyggd, grotesk plasthäst och ger publiken Don Quijotes berömda kamp mot väderkvarnarna. Förutom att scenen i sin enkelhet är bra slapstick så sammanfattar den det föregående, självupptagna pladdret. Den blir en illustration av samtidens personfixerade skuggboxande i stort och smått.

En timme vore snålt för att göra Don Quijote rättvisa. Men uppsättningen, som har underrubriken ”Into the Fiction”, är den första av åtta miniföreställningar som kretsar kring Cervantes roman. Varje vecka presenteras en ny del, live och på nätet. Japp, här har vi en nödlösning som tvingats fram av pandemin. Och det fungerar utmärkt, även om det inte är revolutionerande scenkonst.

Den stora vinsten i sammanhanget är formen. Film och teater smälter samman med självklarhet, och inte utan kittlande referenser. På ”teaterdirektörens” vägg sitter affischer från Cassavetes filmer, och när divan Petra stressad rusar ut ”på stan” med hjälp av en green screen går tankarna till Gena Rowlands i början av det stora nervsammanbrottet.

Alla skådespelare hinner så klart inte göra några stora avtryck i den här typen av verk, men Sanna Hultmans lilla roll måste nämnas. Hon är väldigt kul som åsidosatt regissör, instängd i en surfplatta. Nya ansiktet Anna Lundström som regiassistent gör en lyckad första insats, och hinner gå från trevande storögd rookie till rasande tigrinna.

Kort sagt är detta en sevärd början på en på många sätt unik teaterhöst.