Eländet tar sig nya former i galen uppsättning
Amelie Björck: Låt oss dela vår kreativa förtvivlan på Turteatern
Publicerad 2019-10-05
Med bultande hybris-hjärta jämför Turteatern sitt mastodontverk Det sista eposet med Homeros Odysséen. Och, javisst: scenen är ett skepp och förloppet en lååång resa genom yttre och inre världar.
I stället för epikens hexameter-lunk råder dock poetisk anarki. Helheten påminner egentligen mer om ett medeltida mysteriespel – och om hur kyrkan på många håll till slut förbjöd den religiösa teatern, eftersom den spårat ur. Städernas hantverkare hade börjat elda massorna med monsterbyggen och pyrotekniska helvetesgap. Gud och Jesus försvann i marginalen.
Fredrik Floen arbetar i liknande domedagsanda med scenrummet på Turteatern. Den rått raffinerade träscenen är inte bara ett skepp, utan också en catwalk och spelportal med en lucka till ett rökfyllt helvete.
Kostymkreationerna och maskmålningen för tanken till urfolksshamanism såväl som till en framtida crazy-haute couture. Greppet löser upp tid och rum och förfrämligar skådespelarna som gör ett oavbrutet hästjobb i lekfull maskeradkonst. Allt kränger i Berliner-style, på gränsen mellan det pinsamt fula och sublima.
Eposets största antihjälte är Lilith, känd som Adams första hustru som vägrade inordna sig under patriarkatet. En apokryfisk hämnare alltså, alltför obekväm för den kanoniserade Bibeltexten. Här får Lilith i uppdrag att upplösa gränsen mellan människovärld och undervärld, och trots att hon är en driftsstyrd loser-junkie så tycks hennes mål vara nära. Helvetet är redan här – ”det finns ingen väg ut”, som en släpig Antigone-figur påpekar. Människans försök att fly sitt öde kan bara förfelas.
Naturligtvis är det vår tids senkapitalistiska klimatångest som ligger i potten. Men på fantastiska vis tar eländet nya former i Runa Borch Skolsegs fulpoetiska text och den konstnärliga ledaren Marie Nikazm Bakkens påhittiga regi. Översvämningshotet konkretiseras genom ”Ocean king”, ett slags antikinspirerad tv-spelsfigur, omgiven av ett harem av amfetaminhöga sjöjungfrur. NASA:s eskapistiska drömmar om en koloni på mars sprängs in som narcissistiskt dokudrama.
En kanske onödigt svårgreppad motpol till Lilith blir ”Simone Weil”, den franska aktivistfilosofen och största altruisten efter Gandhi. Men detta är inte en story där ont står mot gott i en förutsägbar dramaturgi. Patsy Lassbos musik ger plats för några minuters stilla katharsis i postapokalyptiskt rött – men sedan fortsätter spelet i nya snärjiga och tröstlösa varv.
Hur ska dagens själar kunna renas? Är 4,5 timmar för långt eller för kort? Jag tappar alla begrepp, men vet att den här galna uppsättningen är värd en stor publik. Låt oss dela vår kreativa förtvivlan.
