Patinerad skräckis om våld mot kvinnor
”Gasljus” borde skapa en mer godartad förvirring
Publicerad 2021-05-12
George Cukors klassiska rysare från 1944, Gasljus, är vid sidan av skräcken minnesvärd för Ingrid Bergmans ännu inte perfekta amerikanska: ”Is it reeel? Is it reeel?!” medan hon stirrar uppför trappan mot det pulserande gasljuset.
Det är från den filmen, och i viss mån pjäsförlagan av Patrick Hamilton, som begreppet gaslighting härrör: att manipulera en (inte nödvändigtvis) kvinna så att hon förlorar verklighetsuppfattningen. Begreppet hamnade hos såväl psykoanalytiker som i en lång rad av filmer på temat. Bland de mer uppmärksammade märks Ken Loachs Stackars flicka från 1967, Sova med fienden med Julia Roberts eller filmen som byggde på Tina Turners memoarer, What’s love got to do with it?
Stockholms stadsteater sällar sig nu till denna skara som skildrar mäns våld mot och psykisk misshandel av kvinnor. Scenen är ett rum i ett klassiskt engelskt hem. Tiden är något flytande (temat är väl tidlöst), men huvudsakligen tycks vi befinna oss i 70-talet. David Bowies ”Soul love” dånar i början av pjäsen, lp-skivor syns i ett hörn och rollfiguren Jack har 70-tals polisonger, liksom kostymerna har fått snitt från samma tid. Möjligen är det ett decennium då det fortfarande kunde finnas privathem med gasljus.
Här är Helena af Sandebergs Bella redan från första scenen förvirrad av Henrik Norléns dompterande Jack Manningham. Vi ser en kvinna brytas ner, och det råder inget tvivel om Jacks skuld i det dramat. Efter ett tag dyker Rough (Kristofer Kamiyasu) upp, en privatdetektiv i en kostym som kunde passa Ture Sventon. Bit för bit får Bella klart för sig vad Jack egentligen sysslar med.
Det finns något lätt patinerat över den här uppsättningen. Ensemblen gör vad de kan av sina roller, främst är Kristofers Kamiyasus kluriga detektiv, tätt följd av af Sandebergs nervösa Bella. Norlén är aningen vilsen i sin roll – ska han vara en 70-talets he-man, 40-talets patriark eller en mer samtida flåbuse? Eva Rexeds dubbelroller som hembiträden är för mig obegripliga, dessa nippriga tjänstehjon tycks höra hemma i en komedi anno 1950. Regin må vara osäker, men jag misstänker att en viss skuld ligger i en översättning som vill vara alltför samtida.
Vi får också några alternativa slut, ett antal upprepningar med variationer, som ska publiken inte veta om det är Bella som är galen eller vi som är galna. Jag önskar att den osäkerheten hade kommit betydligt tidigare i denna uppsättning av ett snitt som inte är det slags teaterkonst som så länge har saknats: Is it verkligen reeel? Is it?
