Tuff tjej till försäljning i Smetanas nationalopera
Här släpar en halvdöd gubbe med rullator på en heldöd hund
Publicerad 2022-09-19
Tjeckernas nationalopera Brudköpet av Bedřich Smetana älskas även av många som annars vanligen inte intresserar sig för opera. Utanför hemlandet har det varit litet trögare, fast uvertyren, liksom de slagkraftiga polka, furiant och komedianternas dans är ofta spelade konsertnummer. I Göteborg verkade Smetana i hela sex år 1856–62 strax innan han skrev Brudköpet och bidrog starkt till att lägga grunden för stadens musikliv. Goda skäl alltså att hedra Smetana just i Göteborg, och det gör man också med den här lyckade uppsättningen av hans opera.
Orkestern spelar med schwung och stuns under Alevtina Ioffes ledning, och det är härligt att höra de vitala, dansanta orkesternumren i sitt rätta sammanhang.
Originalmiljön är en traditionell tjeckisk by, där Mařenka och Jenik älskar varandra, medan Mařenkas föräldrar och äktenskapsmäklaren Kecal vill annat. Regissören Mellika Melouani Melani och scenografen Ben Baur har i stället placerat handlingen i en luggsliten modern förortsmiljö, där en halvdöd gubbe med rullator släpande på en heldöd hund blir en regelbundet återkommande vinjettfigur. Men den dystra inramningen knäcker inte musikens goda humör utan fungerar snarare som en behövlig kontrast mot glättighet och idyllisering.
Vašek, som föräldrarna vill att Mařenka ska gifta sig med, stammar i originalet svårt och är därmed en driftkucku både för byborna och operapubliken. Det har man tacknämligt lyckats retuschera bort, och Conny Thimanders av sin mor svårt förtryckte Vašek kan i stället lämpligt 2020-talsanpassat komma ut rejält queer i sista akten.
Störst problem med Brudköpet har jag annars med att Jenik så hjärtlöst länge lurar Mařenka; att han sålt henne (originalets titel Prodana nevesta betyder ”den sålda bruden”). Det finns ingen rimlig förklaring till att han inte inviger henne i sina planer, som går ut på att lura pengar av Kecal. Och Mařenka borde inte lyckligt falla i Jeniks armar, utan blivit rasande när hon förstått sammanhanget; särskilt som hon här framställs som en tuff tjej i jeansshorts och gympadojor.
Matilda Sterby är alldeles strålande som Mařenka. Hennes sopran har ping och svingar sig bekvämt, naturligt och elegant mellan höga och låga lägen. Hennes – i mina ögon rätt tvivelaktige – käresta Jenik sjungs av Adam Frandsen med sympatiskt avspänd tenor. Kecal är också en stor och viktig roll och görs med mörk hotfull bas av Mats Almgren, som ser ut som bossen i ett mc-gäng omgiven av ett hiskeligt entourage av samma art.
