Strindbergs kammarspel lika ungt som gammalt
Endast i verkligheten åldras skådespelare
Publicerad 2022-03-03
På Teater Brunnsgatan Fyra 2005 spelade Erland Josephson och Lena Nyman Shakespeares Romeo och Julia. Deras födelseattester vittnade om en något högre ålder än pjäsens huvudpersoner. Men vad gjorde det. På teatern kan vem som helst spela vad som helst. Det var en lysande uppsättning.
Något liknande har Marie-Louise Ekman och hennes ensemble haft i tankarna för uppsättningen av Fröken Julie, som allt sedan urpremiären 1889 i Köpenhamn förblir Strindbergs mest spelade pjäs. På Dramaten har den spelats sedan 1917, senast i Tommy Berggrens regi med Mikael Persbrandt, Maria Bonnevie och Ingela Olsson. Det var samma år som Josephson och Nyman gjöt gammalt liv i Romeo och Julia på Brunnsgatan.
Det är heller inga ungdomar som nu står på Dramatens Lilla scen. Krister Henriksson och Marie Göranzon hör båda till den kategori som på franska så elegant benämns den tredje åldern. Per Svensson är i sammanhanget rena ungdomen, vilket han också får höra av de mer erfarna, uppburna aktörerna.
Bakom ett rött räcke vid scenkanten står det vita köket: tre moduler i fonden som signalerar spis, lavoar och skafferi. Mitt på scenen ett vitt bord och fyra vita stolar. Stolsryggarna har aningen snedställda perspektiv, lite som föreställningen har vridits en smula från Strindbergs text. Här berättar inledningsvis Kristin att denna uppsättning har varit ute och rest länge, ja, kanske en turné som varat i decennier.
Kristin spelas alltså av Per Svensson, men utan några som helst queera manifestationer. Han fick väl hoppa in någonstans under färden. Det framkommer att han egentligen är inspicient, en roll han med glädje omfamnat under åren. Riktigt lika glada är nog inte de båda huvudrollsinnehavarna. De släntrar in och spelar upp pjäsen med all den professionella rutin de besitter. Endast aningen, verkligen bara en droppe, trötta på att spela denna gamla pjäs.
Men vartefter sipprar verkligheten utanför scenen in. Marie Göranzons Julie får mobilsamtal från sin sjuke man (hon lovar att skynda hem med taxi efter föreställningen, den är alldeles strax slut). Henrikssons Jean retar sig på Kristin lika mycket som han retar sig på denne som inspicient, en irritation som mot slutet exploderar.
Det handlar inte bara om det på teatern självklara att åldrande skådespelare kan spela ungdomar. Den könskamp som i Strindbergs kammarspel parats med klasskampen möter här samma kamp 2022. Glidningen mellan Strindbergs text och Ekmans är emellanåt så finkalibrerad att det är omöjligt att se var gränsen går. Den ilska som ventileras mot slutet kan gälla såväl pjäsen som verkligheten. Som publik är det bara att välja. Ensemblen ger i alla fall upp innan Strindbergs pjäs slutar. Men skådespeleriet då? Ja, det är helt enkelt utsökt.
