Ensamheten i en kantstött civilisation
Missbruk, psykisk ohälsa och destruktiva relationer på Stockholms stadsteater
Publicerad 2023-02-05
Uppe vid berget lär det finnas en hemlig sjö som inte ritats in på kartan. Ingen har lyckats hitta den, utom möjligen unge Sailor. Men nu är 17-åringen spårlöst försvunnen efter en backanalisk fest.
Precis som i flera av scenkonstkompaniet Lumors andra pjäser kretsar konstnärliga ledaren och dramatikern Paula Stenström Öhmans nya Lost Lake kring ett mysterium. Detta är dessutom en fristående uppföljare till hennes prisade Ambulans, som spelades på Dramaten hösten 2021. Så utöver bekanta teman som missbruk, psykisk ohälsa, medberoende och destruktiva relationer återkommer också några av rollfigurerna.
På Stockholms stadsteater blir det alltså ett återbesök i Hades via de sotiga ruinerna av ett Folket hus. Före, efter, eller under pågående katastrof. På en studiecirkel i storytelling uppfostras här dock deltagarna ironiskt att skriva historier med tydlig början, mitt och slut.
Den som är bekant med T S Eliots ”The Waste Land” kan höra hur otroligt nära Stenström Öhman går i dialog med den modernistiske poeten för att tala om nutida ensamhet, krig och klimatkris, samt kulturens och samhällets kollaps.
Det blir en spännande nedstigning i ett kaninhål av referenser och som för att man inte ska missa för många nycklar som vrids om, pekar korniga filmklipp på övergripande samband, projicerade mot Folkets hus-biografens sjaviga vägg.
Scengolvet klyvs av en kanal, en Styx-flod där ”sidennäsdukar, kartonger och cigarettfimpar" flyter, som hos Eliot. Det är genomgående otroligt skickligt hur Paula Stenström Öhman, ”stöttar sina ruiner” och sin egen samtida mytologi med Eliots fragment. Över scenen blinkar några lampor i en ljusslinga mystiskt till ibland. Är det morsesignaler från den feniciske sjömannen, han vars ögon blivit pärlor? Sailor? Eller är det bara elkrisen som talar?
Av ensemblespelets snygga skiftningar mellan flertalet roller måste Jonatan Rodriguez obetalbara comeback som den mysklyschiga BUP-Monika i sjal och trätofflor nämnas. Även Eva Rexeds heroinist Romulus är en favorit i repris, så tragikomiskt skickligt förkroppsligad vargfleece. Han är nu inte många steg bakom vargbrorsan Remus, som hunnit kila vidare till de sälla jaktmarkerna.
Och med sin förtvivlade gestaltning av Sailors mamma framkallar Sandra Huldt en skoningslös, poetisk bild av ensamheten i vår kantstötta civilisation när hon tänder ett ljus i kyrkan och upprepar telefonens robotröst: ”Den du söker kan inte nås för tillfället.”
