Lägg ner eländet

CLAES WAHLIN ser ett pinsamt spektakel på Dramaten

Ett välvilligt försök att finna någon kvalificerad tanke bakom Dramatens uppsättning av Farmor och vår herre skulle röra sig i banor kring naivitet och girighet. På Stora scenen är ingen riktigt vuxen, de rör sig och skuttar som har de knappt gått ur skolan. Farmor själv "pjatar" med en gnällig röst och tycks inte har lärt sig ett vitten under sitt trekvarts sekel långa liv.

Dramatiseringen fokuserar på romanens senare del, födelsedagsfirandet av Farmor, där hennes tillbakablickar på sitt liv materialiseras i stum lättgrotesk på scenen. Mödan att få med så mycket som möjligt utan att det blir obegripligt har inte riktigt övervunnits, alltför mycket har också ramlat av på vägen från bok till scen.

Hjalmar Bergmans clownerier är svarta, de är djupt tragiska och döljer psykologiska skikt som har mycket litet att göra med det slags endimensionella fars som här presenteras. Ensemblen, som emellanåt verkar närmast generade, tvingas dessutom i tid och otid vända sig ut mot publiken, denna egendomliga sjuka som ingen scen tycks gå fri från i dag.

Inget ont om Claes Månsson, Morgan Alling eller Kristina Adolphson, för att nämna de som gör störst intryck. Men Solveig Ternström är en förvånande ointressant Farmor, irriterande och gnällig utan ett uns av de bergmanska nyanserna. Man kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om, säg, Gunnel Lindblom eller Marie Göranzon hade fått sätta tänderna i rollen.

Det var väl just detta slags spektakel man hade hoppats att Dramaten skulle sky efter chefsbytet. Jag kan inte ge annat råd än att raskt och under största möjliga tystnad lägga ned eländet.

Teater

Claes Wahlin