Hamlet som en rövig, krisande kulturman
Nytolkningen av klassikern är rapp och skruvad – men av sorgen finns inget kvar
Publicerad 2025-03-11
”Hamlet”, nytolkad av Elis Monteverde Burrau och Ali Alonzo
”Pubertal pojkdröm får man ändå säga. Arresterad för sin konst, check. Inlåst i dansk fyllecell, check. Förargelseväckande beteende, ha ha! Ja, jag kanske klädde av mig på färjan mellan Helsingborg och Helsingör, jag kanske viftade lite med … Ja, jag gjorde ett performance!”
I poeterna Elis Monteverde Burrau och Ali Alonzos nytolkning av pjäsernas pjäs – Shakespeares ”Hamlet” för Sveriges Radio – är den danska prinsen den rövigaste sortens kulturman med 30-årskris man kan tänka sig. Under tillnyktring i Helsingör förkunnar han sina synder – hur han, likt en landsförvisad Kulturprofilen, förlorat både jobb och status i det ”kulturella U-landet” som är Sverige.
Handlingen är förlagd till en teaterhögskola – Hamlet är den degenererade regissören som dricker vin till frukost och ligger med sin elev. Ofelia, förtjänstfullt spelad av Shima Niavarani, är en rolig nidbild av en konsthögskoletjej med stora pretentioner. Faderns spöke dyker givetvis upp i en kostymgarderob, han gestaltas av Mattias Alkberg – men i den här arbetsplatskomedin står egentligen Hamlets och Ofelias affär i centrum för ett farsartat cancellerings-drama.
Ljuddramat i tre korta akter är den tredje delen av Radioteaterns satsning på nyskrivna tolkningar, efter Nanna Olasdotter Hallbergs ”Stormen” och Axel Winqvist och Mathilda von Essens ”Macbeth”. Det är ingen dum idé att bjuda in unga, hippa kulturutövare att placera den outsinliga Shakespeare i samtiden, ett sätt att göra teatern sexig igen som Jacob Lundström uttryckte det i DN. Jag hoppas lyssnarsiffrorna är höga.
Som samtidssatir är det kul, men den skruvade postironin lämnar inte mycket utrymme för originalpjäsens substans
Monteverde Burrau och Alonzo har onekligen gjort pjäsen het, rapp och helt skruvad – givetvis sprängladdad med den postironiska jargong som kännetecknar dem båda. Det är en poetik, om man nu kan kalla den det, som gör sig bra i rask dramaform och det hela är både väldigt roligt och piggt. Hamlet känns här ungefär som ett alter ego av ett alter ego som kommunicerar i internetmemes och snäva populärkulturella referenser – en roll Adam Pålsson kanaliserar med underbar leverans.
Med det sagt: ”Hamlet” är förvisso en text med massa hål som går att fylla med lite vad som helst, men frågan är hur mycket det går att späda ut den innan det blir väl tunt? Som samtidssatir är det kul, men den skruvade postironin lämnar inte mycket utrymme för originalpjäsens substans. Hamlet, den evigt rebelliska antihjälten, är en tacksam figur för just Monteverde Burrau och Alonzos pennor – men bakom farsen ekar det lite tomt. Det annars gåtfulla vansinnet blir lätt lite basic när Hamlet placeras i en samtida kontext (här som alkoholiserad konstnär på dekis) och det är synd. Jag har alltid varit ett stort fan av sorgen i Shakespeares pjäs som dess kärna, det som får Hamlet att kännas levande. Den tas inte på allvar mitt i allt det oallvarliga vilket gör helheten något grund. Nåväl, det här är trots allt en nytolkning – och den har haft kul med en gammal tungsint pjäs och gjort det ljuvligt vilt.
Eftersom Elis Monteverde Burrau skriver för Aftonbladet Kultur recenseras uppsättningen av frilansskribenten Esther Arndtzén.
Café Bambino: En litterär scammer
