En massaker i Vällingby

Loretto Villalobos ser ”Verkligheten” – en pjäs där nåd och gemenskap blir ledstjärnor

Uppdaterad 2017-03-16 | Publicerad 2017-03-13

Julia Marko-Nord och Doréen Ndagire i ”Verkligheten” på Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby.

På en icke namngiven plats, som skulle kunna vara Vällingby, under en helt vanlig dag då en kyrkokör repeterar, går en beväpnad man in och börjar skjuta. ­Klara överlever och drabbad av skuldkänslor blir hon besatt av att söka svar på varför gärningsmannen, kallad ­Pojken, utförde dådet. Hela katalogen av förklaringsmodeller rullas upp: pojkens pappa super, han blev mobbad i skolan eller kanske var han homosexuell.

Stick i stäv mot det psykologiserande förklaringsspåret går det existentiella och moraliska, Klara är trots allt präst med tillgång till en vokabulär som kan utmåla någon till ond.

Verkligheten, eller The Events på originalspråk, skrevs av den skotske dramatikern David Greig, inspirerad av massakern på Utøya. Och mycket av det stoff vi får se är bekant, från den fascistiska ideologi som ­Anders Behring Breivik drevs av, hypermaskuliniteten och misstron – för att inte säga hatet – mot det multikulturella samhället.

När Olof Hansson förflyttar massakern till Sverige blir det Sverigedemokraterna som får stå för den ideologiska manual som Pojken agerar efter. Våldsbejakandet är bara på armlängds avstånd från den hatfulla retoriken.


Greigs pjäs är skriven för två skådespelare och en kör som får vara en sammansättning röster som ömsom tröstar, ömsom anklagar. Iscensättningen på Trappan i Vällingby är kongenial och ­effektfull med ett centrerat scenrum som bjuder människor på torget att kika in, och med kören Rainbow Gospels instick blir det ett förhöjt spel med verkligheten.

Julia Marko-Nords fint gestaltade Klara balanserar mellan förtvivlan och förnuft och när hämndinstinkten slår över är det som att orden trillar ur henne utan ­styrsel. Alex Jubell spelar flera olika ­roller ­utöver Pojken, däribland sambon ­Katarina, pappan och skolkamraten. De olika karaktärerna förblir konturlösa och Pojken med sin rovdjursliknande krökning av nacken finns alltid ett brett hånflin bort.

Verkligheten är en i raden av pjäser som blev inspirerade av Utøyamassakern, däribland Café Teatrets Manifest 2083 och Institutets Sigurd der Kreuz­ritter. Bland de uppräknade utmärker sig Verkligheten med att ­vara riktig feelgood där nåd och gemenskap blir ledstjärnor mot ett mer inkluderande samhälle.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.