Alla har vi varit små, Strindberg likaså

Ung, arg och kåt. Det är väl en hyggligt trendig beskrivning av hur August Strindberg porträtteras i Henning Mankells divertissemang Valpen. Pjäsen vill föreställa sig hur konstnären kanske hade det som valp, hur författar- och teaterdrömmarna får dominera tillvaron, även om inga pengar till hyra finns och han står i begrepp att gifta sig med Siri von Essen, som strax skall förlupa sin man.

Kända biografiska omständigheter siktas genom Mankells och vår tids intressen. Följaktligen skildras valptillvaron i mötet med tre kvinnor: den unga sömmerskan med skådespelardrömmar Emma Persson, hyresvärdinnan fru Stenholm samt Siri von Essen. Alla uppvisar de en stigande skala av amoröst intresse för den unge, gossaktige August, som har att emellanåt rätt hetsigt försvara sitt allvar inför uppgiften som författare.

Detta kan låta som ett melodram mer värdigt förrförra seklets teatersmak, men regissör Ellen Lamm och ensemblen försitter få möjligheter till att göra komedi av den stackars valpens vedermödor. Här finns också en tematik som Mankell vill se som gemensam för både då och nu, nämligen hur det valpaktiga bemästras genom att godkännas: konsten att duga.

Duger gör Valpen för sitt ändamål, likaså en mycket underhållande ensemble där David Dencik i titelrollen både fräser och gläfser beund-ransvärt. Anna Björk har något av en specialitet att göra unga flickor som Emma Persson, nyanserat blixtsnabb i reaktion och replik. Livia Millhagens Siri von Essen, här med finlandssvensk dialekt, är kättjefullt spotsk medan hyresvärdinnan fru Stenholm i Lil Terselius gestalt glider kring (och över) den unge August på ett sätt som nästan ger honom andningssvårigheter.

Det är nästan som om kvinnoporträtten i pjäsen skulle kunna ha funnits där i röran på skrivbordet i hyresrummet på Kaptensgatan, ratad av både teater och författare. Men vänta bara, en dag är valpen (nästan) rumsren.

Teater

Claes Wahlin