En gnistrande hemlighet för några få

Den som hann se Marionetteaterns ”Ett frö i rymden” hade tur

Av: Amelie Björck

Publicerad:
Uppdaterad:
Marionetteaterns ”Ett frö i rymden” är tills vidare inställd på grund av coronakrisen.
Foto: Markus Gårder
Marionetteaterns ”Ett frö i rymden” är tills vidare inställd på grund av coronakrisen.

Marionetteaterns storslagna uppsättning Ett frö i rymden hann knappt ha premiär i Skärholmen innan föreställningarna fick ställas in på obestämd tid. Vi stora och små (från fem år) som hann se Helena Nilssons skapelse kan skatta oss lyckliga – för nu känns upplevelsen som en gnistrande hemlighet att återbesöka i minnet. Både för fantasin och sensmoralen.

Jag minns en sagolik scenografi (av teaterns mångkunniga Märta Fallenius) levandegjord av Olle Axéns ljus som fick fjärilar, såpbubblor och fåglars skira vingar att leka i regnbågens färger kring skapelsens stora träd mitt på scenen. 

Jag minns barnet som vaknade i detta benådade paradis, när dockspelarna gjöt liv i hens ordlösa kropp. En förundrad samvaro med en stor cyklande fisk och en poppigt nyfiken sjöborre tog vid, och när silkeshavets våg slog upp och seglade över publikens huvuden och uppsträckta händer var det mer hisnande än 3D-film på bio.

Jag minns också att det sköna havererade: en fabel om hur människors tanklösa slit- och slängande förstör harmonin lika enkel och upprepbar som sann. 

Här gestaltades förstörelsen med lustfylld elegans: civilisationsmaskinen som sprutade skräp över härligheten drogs runt på hjul av ett partyglatt gäng. Och djuren snärjdes in i plast och trassel. Var slutpunkten med barnet som räddare alltför utopisk? Kanske. Men i dag vill jag tro på den.


Bra dockteater gör mig alltid rörd, oavsett tema. Det är något med ömheten: hur dockspelaren – eller ibland kollektivet av dockspelare – tar ansvar för att göra dockorna och tingen levande. 

Någon tar hand om huvudets rörelser, en annan om armar och händer, en tredje om fötterna som tar sina första steg. En tyst kunskap förs över från spelarna och liv uppstår. Uppstår gör också en koreografi som tonar ner egot och lyfter fram spelarens roll som hjälpare och stöd.

Det är också något med skalorna som gör denna konstform till en passande uttrycksform i vår tid. Mer än någonsin behöver vi fantasier som rör sig mellan det stora och det lilla. Är människan – du och jag – liten eller stor i förhållande till planeten? Är vi stora eller docksmå aktörer i det drama som pågår i en antropocen era av söndertrasade ekosystem?


Marionetteatern har under lång tid fungerat som nav vad gäller dockteaterkonstens utveckling och återväxt i Sverige. 2018 firades sextioårsjubileet och som en initierad hyllning har dramatikern och teaterkritikern på Expressen Margareta Sörenson givit ut en bok full av bilder och inblickar. 

Förutom att skildra Marionetteaterns historia genom kronologi och intervjuer delger texterna kunskap om konstformens brokiga rötter. 

Jag läser om folkliga kaspertraditioner, modernistiska experiment (Kung Ubu!) och politiska barnteaterprojekt (Staffan Westerberg). Särskilt mycket egen forskning ligger bakom avsnitten om kopplingarna till dans och koreografi, samt om Strindbergs dockteaterintresse. Det är festligt att föreställa sig hur han och Siri von Essen på 1880-talet gick med i en dockteaterklubb med radikal hippfaktor.

Marionetten, den trådupphängda dockan, var Michael Meschkes specialitet när han startade Marionetteatern 1958. Sedan dess har dockteater blivit alltmer av ett allkonstverk som kombinerar tekniker. Överallt finns spår av globala utbyten. Den typ av stavdocka som hanteras av tre dockspelare i Ett frö i rymden är en variant inspirerad av den japanska bunrakuns avancerade tradition. Även skuggspel har blivit ett återkommande inslag i registret.

1999 tog Helena Nilsson (som alltså regisserat Ett frö …) över ledningen för Marionetteatern och under Kulturhuset Stadsteaterns vinge har hon lotsat ensemblen mellan olika utmaningar – från avklätt existentiella vuxenföreställningar som Kärleksköparen – Fröding naked (2008) till bebispublikens favorit Da-da-da (2017) där dockmakaren Kay Tinbäck Du Rees gick loss på frigolit och plexiglas i glada färger.


När jag ögnar igenom registret över Marionetteaterns
26 uppsättningar bara sedan 1998 är det en tagg att så mycket har gått mig förbi. Till och med inom teatervärlden är dockteatern, som Sörenson inte utan bitterhet skriver, en lite bortglömd konstart. Det är oförtjänt, inte tu tal om saken. Jag längtar till nästa premiär.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN