För lite von Trier

Mikaela Blomqvist ser Dogville på Folkteatern i Göteborg

Publicerad 2018-10-01

Ensemblen i Dogville på Folkteatern i Göteborg: Vera Hamnebo, Calle Wahlgren, Anna Harling, Lena B Nilsson, "Californiaman" Joel Igor Hammad Magnusson, Helmon Solomon, David Fukamachi Regnfors, Mattias Mirgalou, Kim Lantz, Emma Österlöf, Kristofer Kamiyasu, Siri Lindevinge, Per Öhagen, och Isak Struck.

Egentligen borde Lars von Triers Dogville göra sig mycket bra på scen, den femton år gamla filmen är ju redan så lik en pjäs. Inte minst är inslagen av episk teater många. Titelns bergsby ligger i en studio med sparsam dekor och förfrämligande kritstreck i stället för byggnader, en ironisk och ofta överflödig berättarröst återkommer genom hela filmen och dess 1930-tal fungerar som en historiserande spegling av vår egen tid.


Men när pjäsen Dogville nu har Sverigepremiär i regi av Frida Röhl är anslaget påtagligt filmiskt. Charlotta Nylund och Carina Persson har skapat ett vackert, mycket djupt scenrum där allt går i jordfärger och dova pasteller. Dogvilles nio invånare har varsitt hem runt om i rummet, prydligt symboliserade av en jordhög, en låda äpplen, en baby eller en lastbil. Det loja vardagslivet i den lilla bergsbyn ackompanjeras av Californiamans nyskrivna musik och publiken placeras längs kanterna i obekväma kyrkbänkar som manar till rakryggad, vaken hållning. Så har också pjäsens tema något sakralt över sig: gott och ont, nåd och hämnd.


Strax störtar den glamorösa Grace (Andrea Edwards) in på scen och rubbar den sömniga ordningen. Hon behöver skydd, i gengäld erbjuder hon sin arbetskraft. Resten av pjäsen kommer att via en serie repetitiva tablåer visa hur byborna blir alltmer grymma och sadistiska mot henne.

Edwards spelar sin plågsamt förlåtande Grace med en stadig röst och ett motstånd som bara visar sig genom kroppens darrningar. Hennes värdiga lugn blir en fin kontrast mot bybornas ilska och tilltagande desperation. Även Emma Österlöf och Anna Harling övertygar som bybor, men endast Lena B Nilsson förmår att rätt fånga den ironiska tonen i de berättande partierna.

Just de senare är alltför många och replikerna slukas dessutom ofta av rummets rymd. Likaså blir de många detaljer som i von Triers film skall signalera teater märkliga på scen, särskilt som Röhls regi strävar mot harmoni snarare än förfrämligande. Att barnen har namn från antikens litteratur eller att Grace talar om stoicism vid de mest aparta tillfällen framstår som slumpmässigt kvarblivna rester från auteuren von Trier. Utan hans oväntade klipp och rörliga kamera avslöjas grundintrigen som banal.


Så kanske är frågan till sist inte om Dogville låter sig överföras från film till teater, utan om det går att spela von Trier utan von Trier. Efter att ha sett Folkteaterns Dogville är jag tveksam.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.