En gång var detta något alldeles nytt
Men allt damm går inte att blåsa bort från Kungliga Operan
Publicerad 2022-10-22
Balettchef Nicolas Le Riche fick ett femårigt kontrakt 2017 som borde löpa ut nästa sommar. Hur det egentligen ligger till är i skrivande stund oklart, Kungliga Operan har i alla fall inte meddelat något annat. Förhoppningsvis blir det i alla fall slut på den retrospektiva, närmast museala repertoar som han har matat Kungliga Operans balettpublik med. Visst, det finns en rad ikoniska koreografier som sedan ekar framåt i tiden, men när de inte presenteras i ett sammanhang krävs det en ganska omfattande kunskap om baletthistorien för att rätt kunna placera in och värdera verket i historien.
Om man sedan väljer att som på Kungliga Operan framföra Jeremy Robbins The Concert från 1956 i omvänd ordning, då vacklar grunden för repertoarvalet. De klassiska scener som avslutar det korta verket parodieras här redan i inledningen, i stället för tvärtom, som i Robbins original. Nog för att publiken ser parodin, men vad hände då med det historiska argumentet?
”The Concert”, en i dag putslustig historia med stumfilmsestetik, var något nytt när det begav sig, men utan, säg en klassisk balett à la Marius Petipa och något av Birgit Cullberg eller Alexander Ekman under samma säsong, hamnar The Concert i ett estetiskt vakuum. Robbins In the Night (1970), med sina elegant uttrycksfulla pas de deux, är i princip renodlad, men finslipad klassisk balett. Harmonin mellan Chopins pianomusik och dansarnas rörelser är utsökt, men inte är det verk som i dag betyder något.
”Tema och variationer” (från 1947!) av George Balanchine är lite som att se Spanska ridskolan: konstfulla rörelser, men om man inte är häst känns det hela poänglöst. Liknelsen haltar, men detta slags uppvisningsbalett, där dansarna tycks valda i första hand för att de är lika långa, minner också om en tid som gudskelov flytt. Det är synd på en kväll med så bra dansare som Desislava Stoeva, Madeline Woo, Hiroaki Ishida eller Luiz Lopes, för att nämna alltför få.
Pianisten Terés Löf inleder kvällens program med att blåsa bort ett lager damm från tangenterna. Jag är rädd för att tanken är att man letat upp något värdefullt och bortglömt. Men allt är inte guld som glimmar. Inflationen drabbar även konsten. Denna balettafton blickar bakåt och Kungliga Operans val att avskaffa insticken är ännu ett steg bakåt, att degradera konstnärerna på scenen till de anonyma, nyttiga, utbytbara hantverkare som de en gång betraktades som. Ur led är tiden kring Gustav Adolfs torg.
