Nyanlända får rummet att vibrera
Amelie Björck går på en brokig och familjär festival på Teater Tribunalen
Uppdaterad 2017-05-21 | Publicerad 2017-05-19
Maj på Teater Tribunalen brukar betyda festival för fri scenkonst och 2017 är inget undantag. De ursprungliga två veckorna har i år krympt till fem dagar, men helgen blir späckad så passa på. ”Fri teater” betyder dessutom inte bara aktörer som saknar fast scen utan även fri entré till nästan alla akter.
I början av min torsdagskväll består festivalpubliken till uppiggande stor del av ungdomar med rötter i andra länder. Rummet vibrerar när teatergruppen Verkets Hanna Roth och Alexandra Ljungkvist-Sjölin presenterar MarDrömmar i samarbete med en trupp nyanlända unga pojkar: Mohammad Mosavi, San Zandi Charkeh Bayan, Ali Husseini, Murteza Hussaini, Alikhan Mirzai, Mustafa Sahel, Rahim Forghani och Mahdi Abassi.
Fragment från svåra resor hit, moderslängtan, självmordstankar och ett magiskt överlevande hopp blir en poetisk och färgrik kollektivföreställning. Att dessa pojkar orkar sprida ljus, att kropparna dansar under det system som hotar krossa själva livsnerven! Detta blir hjärtats stund under kvällen, även om mycket fint återstår:
Bodil Carr Granlid och Therese Stenshäll gör en befriande knasig och genommusikalisk kollagepjäs om en handfull bortglömda kvinnliga dadaister, MamaDada. Efter en Hugo Ball-inspirerad entré som robotgubbar i wellpapp-dräkt, gör de rent hus med gubbavantgardet med både nonsenshumor och snillrika personifikationer. Kanske var Elsa von Freytag-Loringhoven kvinnan bakom Duchamps pissoar-verk Fountain?
Om dessa erfarna skådespelare förkroppsligar andra vågens feminism, representerar den unga duon Knölkollektivets Ester Olofsson och Heidi Edström den tredje vågen. Medan kropparna står stumma går deras docklikt rena ansikten i muskelryckardialog med en datorskärm som med syntetisk röst föreläser om ansiktets olika delar, med hjälp av samplad information från nätet. Oklart vem som är vems protes här. Vad vi ser är en cool och lite komisk siamesisk cyborg.
Mot kvällens slut intar glesa skaror rockvargar gradängen; svarta jeans och ölburk i hand. Med tre begåvade gitarrer (Lotta Partapuoli!) och en dito bas utgör Nike Markelius med band en otippad men maffigt rungande final. Detta är en konsert jag aldrig hade valt, men i stunder blir ljudväven helt fenomenal.
Det är fint att allt på en sådan här festival får glöda på egna villkor. För besökaren blir det galet brokigt, familjärt och renons på trendighet – helt i Tribunalens generösa anda.
