Osordinerade sardiner

Claes Wahlin

Claes Wahlin ser en självironisk fars på Dramaten

helskärm

Ensemblen i Michael Frayns fars Rampfeber är av hög klass. De kan konsten att lägga repliker, se till att allt spring i dörrarna sker med mekanisk precision, även när springet ska haverera, och spela dubbla roller av skådespelare bakom scenen och de roller i spelets fars de gör. Fars, som bekant, är en svår konst.

Rampfeber handlar om hur ett antal seriösa skådespelare tvingas spela en pjäs under deras professionella värdighet. Första aktens sista-minuten repetition vänds i andra akten till att publiken ser vad som händer bakom scenen, medan farsen spelas mot fondens osynliga publik. Sista akten är också den sista föreställningen, när alla komplikationer, mest svartsjuka och relationer mellan skådespelarna, gör att spelet faller sönder i bitar. Ett antal fat med sardiner som bärs ut och in spelar stor roll.

På Dramaten har regissör Mørk-Eidem tagit fasta på husets myter, fördomar och några kända incidenter. Skådespelarna använder sina rätta namn och den institutionella självironin är väl tillvaratagen. Frågan är om det möjligen någon gång blir en smula för internt, men det lägger onekligen ett extra lager till Frayns intrikata komposition.

Svensk farstradition blir gärna baktung, mycket kropp och skämt om de nedre regionerna, sällan den verbala elegans och lätta spelstil som kan lyfta genren från golvet. För att ett sådant under krävs att man håller igen, låter haveriet komma långsamt. Det gör man inte här, trots att det ska handla om professionella skådespelare som vet att utföra sina farsroller.

Gränsen mellan spelstilarna, den bakom scenen och farsen-i-farsen, måste vara tydlig. Det är den inte, utan ganska tidigt blir det samma slags fars hela tiden. I tre timmar. Och mycket dra-ner-byxorna, snubblande och näsblod, även om Torkel Petersson kan ramla som få och Rolf Skoglund minnesvärt kan glömma entréer eller repliker.

Skickligt låter också Lotta Tejle sin tilltagande frustration inte bara höras i repliken, utan synas i hur hennes kropp går från irritation till uppgivenhet; även Janna Granströms inspicient talar med hela kroppen, medan Andreas T Olsson vackert håller igen sin entusiasm att få lämna sufflörluckan till att få stå på scen. Men man borde lagt sordin på sardinerna.