Slut på godheten
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-23
Claes Wahlin: Dostojevskijs ”Idioten” tar pulsen på samtiden
Har godheten tagit slut? Är världen prisgiven åt ondskan till den grad att det inte gör någon skillnad om godheten klär av sig sina sista klädpaltor?
Mattias Anderssons version, eller rättare, kritiska översättning av Dostojevskijs roman Idioten, vill undersöka vad som händer om godheten i furst Mysjkin gestalt i dag nedstiger till jorden, här och nu. Först möter han familjen, som också möter publiken. Efter paus möter han världen, som utnyttjar hans godhet in på bara skinnet. När ljusets släcks sitter Mysjkin ensam och låter alla barnen, bokstavligen, komma till honom.
Ulla Kassius har förklätt stora scenen till en djup, hög låda. Grå nedtill, roströd upptill. Färgfälten är separerade av byggtejp; som om offentligheten krupit in i det privata. Några fula, udda möbler är utspridda. Ensemblen går längst in i fonden när de inte är i scen. Med en dialog som ligger tätt intill en vardagsjargong är närvarokänslan påtaglig. Vi möter en tillståndsteater: publiken får en glimt av något som sträcker sig långt utanför speltiden. Framför allt första delen är utsökt i sin skenbara självklarhet. Ensemblen är samspelad och en storartad David Dencik gör en rent intagande Mysjkin; småleende uppfattar och reagerar han på allt med ett barns godtrogenhet.
Hans avlägsna släktingar i spelet, Lizavjeta (Marie Richardson) med familj håller på att falla sönder. Hennes man Ivan (Andreas Rothlin Svensson) har ihop det med Nastasia (Marall Nasiri), kvinnan som Rogozjin (Björn Bengtsson) får och Mysjkin faller för. Döttrarna är på glid, Aglaja (Jennie Silfverhjelm) glider runt på klubbar, Aleksandra (Tanja Lorentzon) klinkar gitarr och Adelaida (Melinda Kinnaman) vill visst måla.
Det är den välbeställda familjen. Sedan har vi den fattiga: Ardalion (Carl Magnus Dellow), Nina (Kicki Bramberg), Ganja (Ardalan Esmaili) och Varja (Ellen Jelinek). De speglar världens tillstånd; första avdelningen skildrar familjens brist på godhet, den andra delen världens. Tyvärr svackar andra delen. De monologer om världens orättvisa som föreställningen mynnar ut i, är varken en analys eller kommer med något vi inte redan visste. Här reproduceras bara en kritik av maktordning, våld och orättvisor.
På 90-talet kunde en Stig Larsson eller Magnus Dahlström uppröra genom att knuffa ondskan rakt i knät på publiken. Måste teatern i dag försäkra publiken om sin goda vilja? Eller är ondskan så spridd, att godheten endast finns på teatern? Idioten är fantastisk teater, men dess kritiska budskap alltför naivt framställt, ja, som vore den formulerad av furst Mysjkin.
