Kärleken som leder rakt in i döden

Breaking the waves som ruskig opera på Vadstena slott

Lennart Bromander

helskärm

När Poul Ruders operaversion av Lars von Triers film Dancer in the dark uruppfördes i Köpenhamn 2010 sjöngs huvudrollen, en kvinna som det går riktigt illa för, av Ylva Kihlberg. Nu återkommer hon till Lars von Trier men som regissör till en operaadaption av en annan av hans filmer om en kvinna, som det går riktigt illa för, Breaking the waves. Den får nu sin skandinaviska premiär i Vadstena. Tonsättare är amerikanska Missy Mazzoli, vars tonspråk är modernt med moderation, oftast tonalt men inte insmickrande eller sentimentalt. Tonläget är ett ”sempre espressivo”, ett slags expressiv monotoni, som paradoxalt nog blir litet enformigt trots all uttrycksfullhet.

Breaking the waves är likt exempelvis Dogville en utpräglat religionskritisk film, något som accentueras i Ylva Kihlbergs regi i denna operavariant. Den naiva, själsligt bräckliga men hjärtegoda Bess är uppfostrad i en sträng kyrka i ett isolerat skotskt samhälle, och hon har grundligen lärt sig att sin man ska man alltid lyda. När denne blivit helt förlamad vid en olycka och i ett slags perverterat självplågeri kräver av henne att hon ska ligga med andra män och sedan berätta för honom om upplevelsen, tar hon detta ad notam i hopp om att det ska bota mannen. Det går naturligtvis illa, och sedan hon våldtagits till döds av ett par ”kunder”, dömer också kyrkans män med uppenbart välbehag henne till en framtid i helvetet. Kyrkokören i sina långa kåpor framstår som en kusligt negativ kraft.

I slutet av filmen utlöser Bess offerdöd en magisk klang av kyrkklockor över havet, en effekt som jag och många med mig upplevde som förbryllande för att inte säga stötande. Även i denna operaversion bryter överraskande kyrkklockor in på slutet och förbryllar också här.

Spelplatsen på Vadstena slott, ironiskt nog Bröllopssalen, ger inte utrymme för någon större scenografisk apparat, och Ylva Kihlberg har avstått från miljöförankring, dramat framstår naket och renskalat, och efter att första akten lidit en smula av en viss övertydlighet och en del upprepningar stegras spänningen avsevärt i de två följande akterna. Personregin är omsorgsfull.

Bess är den centrala rollen i både filmen och operan, en flicka, som nästan bokstavligen slaktas av manliga och kyrkliga värderingar. Josefine Mindus gör Bess med stark inlevelse. Med sin flexibla sopran och med sitt även i stumma scener uttrycksfulla minspel gestaltar hon både naiviteten och lidelsen hos Bess övertygande och gripande.

David Björkman leder en helskärpt femtonhövdad orkester.