En kommunist kommer ut

Amelie Björck ser ”Modern” på Teater Tribunalen

Uppdaterad 2020-08-12 | Publicerad 2017-10-14

Göran Forsmark i Brechts ”Modern” på Teater Tribunalen i Stockholm.

Teater Tribunalen vänsterpositionerade hjärta klappar denna höst i marschtakt med ett av Bertolts Brechts mest rättframma lärostycken, Modern (Die Mutter) från 1932, med story efter Maksim Gorkijs roman. 

Det är alltså inte Brechts mer kända Mor Courage vi möter, utan den ryska fabriks­arbeterskan Pelagea Wlassowa. Vi följer henne, i Sofia Berg-Böhms klara och ­rena inkarnation, från år 1900 då hon misslynt tar emot sonen Pavels flygbladsvalsande kampenhet i sitt hem, till revolutionsåret 1917 då hon själv bär bolsjevikernas röda fana på barrikaden. En basal kommunistisk ”komma ut”-historia, alltså, utan stora finesser och därför sällan spelad.

Brechts syfte var didaktiskt. Det gällde att vinna så många fattiga arbetare som möjligt för den goda kampen i stället för nazisternas onda. I dag och i Tribunalens Stockholm existerar ruskigt nog samma politiska poler, och med samma slags massa av liknöjda och politiskt oväckta emellan. Men kravet på ”soppa” får inte riktigt fatt i den mångskiktade makthierarki vi i dag lever i. Lärosituationen är en annan och Södermalms­publiken likaså. 

Snarare än att väcka de oväckta, såsom programbladet hoppas, tror jag att den här uppsättningen fyller en annan funktion. Ungefär som dagens feminister behöver tillgång till förmödrarnas (Lefflers, Agrells, Benedictssons) 1880-talsdramatik, för att förstå värdet av det vi måste värna, behöver vänstern hålla sin historia levande.

Detta handlar om dem som gick före, allt de offrade, lärde och hoppades. Det handlar kanske än mer om Brechts episka teater och dess pedagogik, så rörande omsorgsfull och omständligt sövande.

Richard Turpin gör måhända något som han drömt länge om när han sätter upp Brecht som om året var 1932. Helheten är pampigt orkestrerad, inte minst då en stor sektion av publiken visar sig tillhöra det strejkande folkets kör (Röstjärn). Raderna rungar av sång och scenen fylls snart av knutna nävar.

Kärnensemblen livar också upp med en rad udda figurer, som Henrik Dahls stofiliske lärare, större än han tror, och Göran Forsmarks slaktare som i sin knivdans liknar en maorisk krigare. Kör- och ­orkesterinsatserna imponerar, ­Lucas Krügers röst har ett särskilt vackert vibrato i Eislers sånger.

Tre timmar med detta demonstrerande språk renons på poesi och förhöjning, och denna utsikt över påsiga grå arbetarpaltor, tar ut sin rätt. Risken är att man till sist, utöver vördnaden, känner en viss längtan efter lite vanlig slipprig underhållning.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.