Verdis glödheta drama alltför sval i Göteborg

Musikaliska höjdpunkter men sceniska brister

Lennart Bromander

helskärm

Musiken i Verdis Rigoletto är glödhet så som sig bör i ett så intensivt drama som det om hovnarren Rigoletto, hans dotter Gilda och den liderlige hertigen av Mantua. Men i den nya uppsättningen i Göteborg verkar regissören David Bösch, och framför allt scenografen Magda Willi, helst skyla över hettan och sänka temperaturen. Och regissören verkar inte ha någon idé om vad han vill ha sagt med dramat, han bara berättar historien rakt av.

Spelplatsen är naken och densamma akterna igenom. Ett speglande golv ramas in av en räcka raka lysrör med iskallt ljus, skiftande färg då och då i någorlunda anslutning till handlingen. Utlämnade till denna oinspirerande scenbild får sångarna verkligen kämpa för att åstadkomma något slags dramatisk suggestion. Det gör att de ofta tar i litet extra för att övertyga i stället för att formulera sig mera finstilt.

Huvudrollen Rigoletto är ju en sällsynt komplex operagestalt, både offer och förövare, lika ömsint som brutal, och Verdi har skapat enastående möjligheter att fördjupa och differentiera denna fantastiska scenfigur. Ólafur Sigurdarson sjunger med kraft och uthållighet men har mycket kvar att upptäcka och fila på i den rollen. Nu blir det väl endimensionellt.

Davide Giusti spelar ut hertigens hjärtlösa charm med rejäl emfas, litet väl ofta i forte, men han har en schwungfull tenor med ping i de höga tonerna. Och här handlar det om en man som är enbart förövare även om han för en stund darrar till litet av äkta känslor i sin aria i början av andra akten.

Ida Falk Winland sjunger alldeles underbart fint som Gilda. Vokalt är hon aftonens huvudperson, men hon är hopplöst utlämnad både till männen och till den kala scenen med sitt isande ljus. Katarina Giotas och Mats Almgren är ett färgstarkt lönnmördarpar, och här är det inte Sparafucile utan Maddalena som hugger kniven i Gilda.

Dirigenten Francesco Angelico har arbetat hårt med detaljerna. Ibland nästan till övertydlighet, men det trista ljuset på scenen har ingen motsvarighet i orkesterdiket, och körerna – de cyniska hovmännen – liksom andra ensembler, som den makalösa kvartetten, sitter som gjutna.