Obegripligt tondöv Norén i Malmö

Trist att bevittna hur pjäsen fumlas bort

Publicerad 2021-10-24

Vincent Book i Lars Noréns ”Son fader moder” på Malmö stadsteater.

Lars Noréns sista pjäser utspelar sig nära döden. I den mörkt poetiska Andante, som Norén själv regisserade på Dramaten 2019, satt de gamla uppradade på ett boende, hänvisade till sig själva och samvaron i dagrummet i väntan på att en efter en gå bort. En föreställning av brännande sorg och galghumor. Senare samma år skrev Norén Son Fader Moder, en kort text med återklanger från den egna uppväxten på hotellet i Skåne. En pjäs som efter urpremiären på Nationaltheatret i Oslo förra året, nu haft Sverigepremiär på Malmö stadsteater.


Vi är med andra ord på nytt i Natten är dagens mor, familjescenen som först på Intiman i Malmö gjorde ett så outplånligt avtryck i teatersverige 1982. Då var allt ordrikt och häftigt samspel, nu är det inte längre så. Son Fader Moder är stadigt på väg mot tystnaden. Några stående uttryck bara, en ramsa av klagan över livets omständigheter, skärvor av minnen, men vem minns och vem säger orden? Platsen är obestämd, en jämmerdal, ett pinorum och ett avsked som aldrig kan bli avsked nog. Föräldrarna lever ständigt kvar om än de är döda liksom deras relation till sonen.


Noréns text är återhållen och fragmentarisk och helt och hållet beroende av sin rytm, sina välberäknade pauser och tystnader. Det är på det sättet en svår text, den kräver sin lyhördhet och precisa tajming för att nå fram med sitt allvar och med det komiskt drastiska.

På Malmö stadsteater hanteras denna kvalitet närmast obegripligt tondövt. Det är som om regissören Martin Rosengardten bestämt sig för att skippa tystnaden och i stället forcera texten och pressa upp farten. Skådespelarna drar på men ingen verkar bottna i en relation till texten. Och hur skulle de ha en chans att göra det? Från första början ska de pyssla med så mycket annat. Fadern och Sonen smaskar på tårta och skrapar länge och väl på sina fat. Modern vräker ett piano över fondens scenkant. Och så är det den lille pojken som tilldelats en stor barnroll på scenen. Hans uppstudsiga frimodighet ska leda Sonen till ett frigörande dansnummer. Med mera med mera. Så mycket är pålagt med ett slags klyschig amerikaniserad humor medan texten maler på.


Det är trist att bevittna, hur den dramatiker vars storhet bland annat vilar på en unik förmåga att skriva för skådespelare och som med sina texter har utvecklat scenkonsten, i Malmö helt har körts över och fumlats bort. För att inte tala om det bristande allvaret och humorn.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.