Elektra går på knock

Lennart Bromander ser en stark föreställning på Göteborgsoperan

Uppdaterad 2017-03-03 | Publicerad 2017-02-08

Sabine Hogrefe som Elektra.

OPERA. Expressionisterna odlar kaos som sin egen köksträdgård, menade Klara Johansson med en av sina oslagbart vassa formuleringar. Jag kom att tänka på den när jag i lördags på Göteborgsoperan såg premiären av Richard Strauss Elektra, som väl får sägas vara den tyska expressionismens främsta verk oavsett genre. Klara Johanssons giftighet avsåg de litterära expressionisterna, men den stämmer riktigt bra även på Richard Strauss, och då snarast som beröm.

Strauss och hans librettist Hugo von Hofmannsthal renodlar den vilt expressiva sidan av den mörka historien om Agamemnons dotter Elektra. Hämnd, hat, besatthet och skräck präglar varje replik. Inte bara den blodtörstiga Elektra och hennes ångestridna mor Klytämnestra är besatta, till och med systern Chrysothemis blir vilt passionerad när hon längtar efter ett lugnt liv med man och barn.

Musiken är också som sig bör helvild men så till den grad raffinerad, att varje ton och fras verkar vårdad som i en ömt ansad köksträdgård. Detta beräknade raffinemang kyler inte av utan förstärker den gastkramande effekten.

Olaf Henzold och orkestern hade bästa kontroll över detta så sublimt välordnade kaos. Spännvidden blev svindlande mellan brutal brasstyngd och magiskt sköna svep med stråkarna. Annalena Persson skulle ha rolldebuterat som Elektra, ett av de allra mest krävande partierna för en dramatisk sopran. Dessvärre krånglade stämbanden, och man fick som reserv kalla in den tyska sopranen Sabine Hogrefe. Hon flöt dock fint in i föreställningen och var helt kapabel att leva upp till de knock out-kvaliteter man förväntar sig av en bra Elektra. Den långa monologen vid mötet med brodern Orest gjorde Hogrefe mycket vackert.

Carolina Sandgren gestaltade systern Chrysothemis, och hennes röst verkar lyckosamt ha utvecklats åt det dramatiska hållet på senare år, en strong insats. Katarina Karnéus mejslade fram ett isande skarpt psykogram av den skuldridna och depraverade Klytämnestra, medan Daniel Hällström som Orest brast litet i den allmänna expressiviteten.

Regissören Stephen Langridge och scenografen Conor Murphy hade placerat dramat mot en stålgrå vägg fylld av utstående pinnar, som fyra frackklädda och balettviga figuranter ideligen klättrade upp på och åmade sig kring, ett onödigt och störande inslag i en i övrigt stark föreställning.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.