Lite väl dött för en pjäs om de levande

Klimatsmart teater saknar den nödvändiga energin

Helmon Solomon i den ekologiska klimatpjäsen ”En pjäs för de levande i en döende värld” på Dramaten.
Helmon Solomon i den ekologiska klimatpjäsen ”En pjäs för de levande i en döende värld” på Dramaten.

”En pjäs för de levande i en döende värld”, som nu fått svensk premiär på Dramaten, lanseras lite märkligt som ”en föreställning som turnerar utan att resa”. Vilket förstås är en fysisk omöjlighet. Men i klimatkrisens tidevarv har en trend med grönduschad franchiseteater växt fram, som klimatvänligare alternativ till internationella teaterutbyten.

Vissa av dessa franchisekoncept har resulterat i både intressanta och tankeväckande föreställningar, utöver sitt ädla syfte att tackla utmaningen med den turnerande scenkonstens klimatpåverkan. Som till exempel det tyska scenkonstkollektivet Rimini Protokolls intelligenta Conference of the Absent.


Men i den ligan lirar inte Malin Stenbergs uppsättning på Dramaten. En pjäs för de levande i en döende värld sätts upp inom ramen för det EU-stödda nätverket STAGES — Sustainable Theatre Alliance for a Green Environmental Shift. Hur det går för de övriga 13 uppsättningarna av samma stycke går såklart inte att säga utan att ha sett dem.

För naturligtvis är detta alls inte ”en föreställning som turnerar utan att resa” och de olika produktionerna är inte samma uppsättning. Konceptdesignern Katie Mitchell har tillhandahållit rätt lösa anvisningar och är (tyvärr) inte alls inblandad i slutprodukterna.

Sveriges bidrag blir också på sin höjd småkul för den som aldrig tidigare sett Mitchells numera rätt flitigt utnyttjade grepp att använda motionscyklar på scenen för att generera den elektricitet som krävs för scenljus och -ljud.

Men vad hjälper hållbar el när den amerikanska ekofeministen Miranda Rose Hall erbjuder en så stilistiskt, retoriskt och politiskt urladdad text? Här möter vi Naomi som är dramaturg för en miljöaktivistisk teatergrupp, som på egen hand tvingas försöka rädda kvällens föreställning när skådespelarna fått förhinder på grund av en olycka. Gäsp.


Inget blir roligare av att Helmon Solomon, som framför monologen i Tornrummet på Dramaten, saknar rutin och gestaltningsförmåga för att skrämma liv i orden om massdöd. Tvärtom ger hon den här dokurealistiska texten en alltför ironisk touch med sina överansträngda betoningar och malplacerade estradpoesipauser. Så när Naomi förfäras över utrotningshotade fladdermöss vippar gestaltningen ofrivilligt mot en elak parodi på en miljöengagerad VSCO-girl. Som om Solomon vill få publiken att skratta åt Naomi, i stället för att känslomässigt dela hennes klimatångest. Vilket trots allt är dramatikerns intention med pjäsen.

Publisert:

LÄS VIDARE

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN