Grekisk tragedi klädd i rosa helkroppskostym

”Antigone” är en lekfull karneval med allvarlig botten

Barbro Westling

helskärm

Oidipus, Medea, Antigone. Västerländska ideologier, filosofier och tankesystem har byggts på dessa 2500 år gamla tragedier kring mänskliga konflikter. På Helsingborgs stadsteater verkar dock både Magnus Lindman (text) och Örjan Andersson (regi/koreografi) ha gett upp det där med tragedin. I stället plockar de lustfyllt i sär sin Antigone, följer egna kritiska infall och intelligenta sidospår och tragedin får aldrig en chans att erövra fokus i den flödande roliga distraktionen.

Antigone vill begrava sin döde bror, precis som hennes andra döde bror blivit begravd, i enlighet med gudomligt instiftad ordning. Kung Kreon har förbjudit detta eftersom brodern dog som en förrädare till staten. Antigone är beredd att trotsa Kreon och själv gå i döden för att följa sitt samvete och gudarnas lag.

Konflikten är kanske inte så viktig. Släktens historia är fylld av lik i lasten och fler skola komma. Ack och ve är varken relevant eller övertygar känslomässigt. Och vem finner det värt att lyssna efter hur argumenten bryts i dialog, hur en djupare sanning blottas, hur en tragisk insikt växer fram?

På Helsingborgs stadsteater rycker ensemblen ut för att fysiskt och fantastiskt fenomenalt attackera saken. Det råder fragmentariskt uppskruvad postmodernism och kostym och scenbild dominerar. Ett Las Vegas av pastellligt kitsch med kolonner, djurskulpturer och guldurnor och en hopskjuten flygbarack på ben som ett slags maktens högborg över de vattenfyllda medelhavsblå bassängerna.

På denna scen är det inte mindre än geni med Antigone (Shada Sulhav) som dubbelt UFO med sina absoluta moraliska krav och sin långhåriga helkroppskostym i rosa. En sorgligt ensidig figur bland de andras spelglada ombytlighet i inledningsvis svarta klänningar med flotta sorgeaccessoarer och en maktspelande Kreon (Annika Kofoed) i spetsen.

Antigone mot makten, sympatierna brukar ligga hos den modiga som offrar sig. I Helsingborg lommar en tjurig ung vuxen runt scenen och vill verkligen vara ett UFO, det är hennes grej, sin syster Ismene stöter hon bort.

Tolkningen förminskar titelrollen och lämnar plats för det desto mer alerta kollektivet. Kören som spelar upp ett idogt och påhittigt kommentarsfält. Tragedins eviga sanning, motsättningen mellan å ena sidan och å andra sidan och att kunna härbärgera både och, förmedlas som pladder. Budbärarens roll (Gustav Berg) blir en egen scen i det karnevaliska och de samtida skrattretande utvikningarna från tragedin träffar bara så komiskt rätt.

Örjan Andersson har prövat den yviga fria formen tidigare, i Drottningens Juvelsmycke på samma scen. Denna gång uppfattar jag hans lekfullhet som mer dubbel. Som om all yster närvaro till sist bara pekar mot det frånvarande, när Antigone i mörker vandrar själv mot dödsriket. Bara precis innan teatern är slut.