Nakenhet i spel och blick gör orden sanna

Jag vill lägga armen om Skarsgård när han gråter vid scenkanten

Amelie Björck

helskärm

En monolog på Dramatens stora scen? Ska det eka eller bära?

Det är alltid delikat vilken pjäs som ska spela var på en stor teater. Den här gången har Mattias Andersson tagit ett gott konstnärligt beslut: det uppstår en hypnotisk koncentration kring text och kropp i Tröstrapporter.

Publikmässigt är den pandemi-uppskjutna satsningen ganska säker. Gustaf Skarsgård har gjort en hyllad filmkarriär och Alex Schulman en offentlig resa mot mognad från ungdomens elaka bloggar till de senare årens finstämda romaner, där Malma station utgör senaste stoppet.

Dramadebuten Tröstrapporter är en förkroppsligad novell. Det litterära anslaget markeras med en skriftlig scenanvisning på den lysande blå fonden. Vi ska möta en man på en balkong i en Stockholmsförort. Mer Bromma än Brandbergen tänker jag – ingen trasig socialrealism i sikte. Mest av allt är textens rum existentiellt: konstens frikopplade tankerum, till mild pianomusik.

Mannen är förvånansvärt okaosig för att komma från en nattlig uppgörelse med hustrun. Han låter minne fogas till minne i ett tillstånd av klarhet som för de flesta tar år att nå. Är texten för medveten om sin effektiva komposition? Kanske lite, men jag glömmer snart tänka på det.

Gustaf Skarsgård har en nakenhet i spel och blick som gör orden sanna. Den omfattande texten får förhandsstöd av kroppens uttryck. Skarsgårds ögon lyser och en tågresa träder fram, full av pregnanta och ibland råa detaljer. Det är parets första möte. För att sluta smygtitta på sin förälskelse måste han följa sin pappas råd och tänka på hur kvinnan skulle se ut som ”flådd”.

Detta var förstås långt före ”sveket” som rullas upp genom livliga minnen av en rödhårig dotter som aldrig blev till. Däremot fanns en syster som drunknade, medan pappan lyssnade på sjörapporten från Syd Utsira. Jag vill lägga armen om Skarsgård, där han gråter vid scenkanten.

Idén om att man är offer för sin barndom tror jag inte på, lyder en bärande replik. Samtidigt ges just barndomens trauman stort förklaringsvärde (Schulmans specialitet). Minnena är lindor som rullas av lager efter lager tills såren är synliga.

Monologer är förstås luriga. Vi får bara halva bilden. I salongen känner jag sympati för denne sorgsne man och hans förluster. Först i efterhand tänker jag på ledtrådarna om hans passiva aggressivitet, kontrollbehov, svartsjuka. Är han i själva verket en störd och farlig man?

Föreställningen fortsätter växa efter applåderna. Den blå rymden får följa med hem.