Danskonst på högsta nivå med dansare i knät

Alexander Ekman gör än en gång en föreställning i världsklass

helskärm

Efter 12 år återvänder Alexander Ekman till Göteborgsoperan. Då var han den sprudlande talangen som lekte fram La La Land och lämnade kvar ett glimrande löfte om något riktigt stort. Nu är han ett närmast sönderkramat världsnamn som ständigt gör nya avtryck, inom och utanför dansvärlden. Förväntningarna på urpremiären av Hammer med andra ord hisnande höga. Och det levereras. Hammer är en spänstig, påträngande och underbart excentrisk föreställning där varenda dansare i den stora ensemblen bidrar.

Det här kompaniet är en kader av scenkonstnärer med uttalade personligheter, vilket passar Ekman perfekt. I varje sekvens ger han utrymme för individuella uttryck. Berättelsen på den vidsträckta scenen är en tydlig produkt av ett samarbete där dansarna fått kreativt utrymme.

”Hammer” består av två kontrasterande akter. Först möter publiken ett vimmel av yviga hippies som utforskar livet, för att småningom förvandlas till fascistoida influencers med klapprande klackar. Själva metamorfosen består i att dansarna krossar den fjärde väggen och bokstavligen klättrar ut i publikhavet. Händer sträcks ut och ögonkontakt krävs innan man börjar posera, stående på stolsryggarna i salongen. Halva publiken hoppar upp och tar selfies med dansarna medan resten av oss går med på en vänlig applåd i hopp om att nåt nytt snart ska hända.

Att tvångsaktivera publiken är ett uttjatat grepp. Men okej, när Ekman låter dansarna tränga sig på sker det som logisk förlängning av koreografin. De krälar närmare och närmare scenkanten för att till slut åla ner i knät på åskådarna. Och de frågor som uppstår är brännande träffsäkra. När dansarna begär att bli filmade är det en elegant drift med samtidens digitala egokult där människor ”delar” sitt ”content” för känslomässig och eller ekonomisk utväxling.

Klimax nås när dansaren Logan Hernandez tar kommandot för en ”talk show” med programledare, gäster och publik i samtal om noll och ingenting. Alla har orange peruk, operationsbandage och fuskpäls. Scenografin lyfter sekvensen, med galna pappersaccessoarer och rullande boxar där influencers plutar mot runda glasrutor. Inalles en hysterisk drift med den bisarra egokultur som präglar social och annan media just nu.

Det börjar och slutar med stillhet och en stor armé av dansare i mjuka, hudfärgade dräkter. Böljande och stringenta rörelser ger en meditativ kontrast till det störiga bruset nyss. Koreografiska mönster från inledningen plockas diskret upp på slutet. Och det är framförallt här, i det disciplinerade bygget av ett sammanhållet konstverk, som Alexander Ekman har vuxit till världskoreograf.