Döden väntar på syndarna i solen

Barbro Westling

Tiden har gått ifrån Gardellpjäsen ”Människor i solen”

helskärm

Solen steker, det är ledigt, varmt och midsommar i stugbyn och paren som tillfälligt bor grannar festar ihop. Den yttre ramen är som given för sommarteater men i tidningen står det att en man stekts till döds i solen och så hårddraget grymma, gräsliga och groteska är personerna att allt ganska omgående faller ur realismens ram. Svårt att säga vem som är värst på scen och ganska onödigt då samvaron mest liknar en misslynt parad av laster och överdrifter. Här är människor ständigt på gränsen till utbrott och attack mot sin nästa. Missunnsamma, självupptagna, giriga, utseende-, lättja- och kättjafixerade rantar de fyra vuxna kring varandra och ropar då och då på den stumme sonen Simon (Harriet Leander) som ensam har att uthärda allt.

Jonas Gardells Människor i solen från 1997 är en till dialogen ganska allmän historia. Många ”åh, vad skönt” och ”tiden går så fort, snart är det jul” får i pladdrighet balansera de grova övertrampen. Man skulle kunna kalla pjäsen för en moralitet för i Christian Tomners regi på Skillinge teater går det inte att ta miste på Gardells andliga ärende. Så akut ytligt framstår dessa människor i ögonblicket, utan ansvar för vad de säger och gör, sig själva och sin nästa, helt utan kärlek och omsorg.

Ensemblen har en svår uppgift men drar på för fulla muggar, skrålar ut sin tro på sommaren och kämpar i klichéer för att göra fars och humor av hur nattsvart och trolöst allting är.

Rakel Benér domderar dock kameleontiskt, som mest aggressiv då hon hävdar sina brister, och i skuggan av henne, Oscar Törringe som lurar på rajtan tajtan och lite gruppis. Beatrice Järås utplånar sig själv i ursäkter och Nils Peder Holm vet att brutalt göra mos av sitt överläge. Döden bara måste dyka upp och straffa dessa syndare i solen. Med en annan teatralitet gör Moa Myrén entré på scen, svartklädd och jordad, sagotant och kanske något värre, talar hon som överlevare från Auschwitz om vikten av att vara ”beredd”.

Föreställningen skräller med andra ord ganska rejält mellan förgängligt och metafysiskt. Den förväntade komiken i par och umgängesinferno får stor plats men det är aldrig så särskilt roligt. Som om tiden gått ifrån både pjäs och föreställning. Barbro Westling