Pjotr Tjajkovskij

Tjajkovskijs ”Jolanta” väckt ur Törnrosasömn

Storartade solister i haltande regi

Av: 

Claes Wahlin

Tjajkovskijs ”Jolanta” på Kungliga Operan för första gången sedan 1929.
Tjajkovskijs ”Jolanta” på Kungliga Operan för första gången sedan 1929.

TEATER

I en scenbild som mest liknar ett uppslag från en kolorerad bilderbok anno 1898 kliver den blinda Jolanta in – med ett gevär i handen. De som antas hålla efter henne tycks inte riktigt göra vad de ska. Osäkert är om de små explosioner som hörs och syns bakom scenens berg under ouvertyren kommer från hennes blindskott eller är ekon av ett hotande krig. Men det är mycket som är osäkert i denna uppsättning från Helikon-operan i Moskva.


I samma bilderboksmiljö – prunkande växter, vita spaljéer, en säng som av någon anledning skjuts ut och in – möter vi bland hovfolk kostymerade från samma bilderbok några irriterande ungdomar med mobilkameror. Grönskan visar sig också dölja bildskärmar som ingår i ett bevakningssystem. Då har jag ännu inte nämnt rullväskorna.


Vad är nu detta? Tjajkovskijs musikaliskt vackra Jolanta bygger på pjäsen Kung Renés dotter av dansken Henrik Hertz från mitten av 1800-talet, vida översatt och adapterad. Den fogar sig till tidens medeltidsvurm och utspelar sig på 1400-talet i Provence. Kung René har lovat bort sin dotter till Robert, som inte känner till hennes blindhet. Det gör inte heller Jolanta, hon lever bland dofter och vänner i lycklig oskuld i detta artificiella paradis.

Så anländer Robert tillsammans med Vaudémont (med rullväskor), den förre vill bryta sitt giftermålslöfte, den senare blir handlöst förälskad i Jolanta. Föga förvånande slutar det hela lyckligt, och när Jolanta kan se, tar alla andra av sig sina solglasögon, en närmast löjligt tydlig symbolik där ljuset, kärleken och sanningen skådas.


Jolantas blindhet botas, men regin går ohjälpligt på kryckor. Nu kan man som publik i alla fall ta på sig solglasögonen och nöja sig med att lyssna. Musiken ljuder lätt och fylligt under John Fiores ledning och solisterna är av god, bitvis utsökt halt. Sopranen Olga Shcheglova i titelrollen har en fin, mjuk stämma som expanderar sömlöst. Den matchar fint med hennes älskade Vaudémont, Igor Morozovs täta, starka och lena tenor. Kung René får en rejäl auktoritet av basen Stanislav Shvets, liksom barytonen Konstantin Brzhinsky (Robert) och tenoren Dmitry Yankovsky (läkaren Ibn-Hakia) båda imponerar. Bland alla dessa ryska röster står sig de få svenska solisterna väl, Vivianne Holmbergs Birgitta och Lennart Forséns Bertrand.

Vad som är en smula ovanligt på svenska scener är att rösterna harmonierar med varandra; se där ett gott skäl att ta till sig Tjajkovskijs en gång ofta spelade opera som härmed har väckts ur sin Törnrosasömn. Men glöm för all del inte solglasögonen.

ANNONS EXTERN LÄNK

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Pjotr Tjajkovskij

Kungliga Operan