Solisterna och musiken överträffar akrobaterna

Utmärkta internationella sångare i Malmös ”Barberaren”

Lennart Bromander

helskärm

Malmö opera anlitar nästan aldrig svenska sångare i ledande roller utan söker sig i stället ut på den internationella marknaden. I den nya uppsättningen av Rossinis Barberaren i Sevilla möter vi alltså en Figaro från Litauen, en Almaviva från Sydafrika, en Rosina från Tyskland, en Bartolo från Italien och en Basilio från Grekland. De svenska färgerna försvaras av den unga Elin Eriksson i den lilla rollen som Berta (och det gör hon bra).

Man kan tycka att Malmöoperan oftare borde ge chans åt de många oerhört fina operasångare vi har i Sverige, men samtidigt mildras kritiken av att man har god näsa för att hitta kvalificerade krafter som gäster. Här i en mångbeprövad repertoarklassiker som Barberaren i Sevilla fick man på ett sent stadium ersätta (en österrikisk) Figaro och fann då den litauiske Modestas Sedlevičius, som intar scenen med en helt briljant faktotumaria och fortsätter att övertyga genom hela föreställningen med en tät kärnfull baryton och frejdig scenisk aktivitet.

Den typ av smidig hög lyrisk tenor, som greve Almavivas roll kräver finns nästan inte norr om Alperna, och inte så ofta längre söderut heller. Men sydafrikanen Levy Sekgapane har inga problem med det besvärliga röstläget och kan till och med förse Almavivas tenorala blomsterspråk med de elegantaste dynamiska nyanser. Theresa Kronthaler har en röst, som lika gärna kan klassificeras som sopran eller mezzo, vilket är just rätt för Rosina. Hon agerar också med humor och friskt temperament.

Viktigast för sångläraren Basilio är att han i sin aria kan ge skakande basrelief åt höjdpunkten ”como un colpo di canone” (som ett kanonskott), och det bereder Christophoros Stamboglis inga problem; Daniel Giulianini gör Bartolo på samma högklassiga nivå.

Joanna Parkers scenografi består mest av en del stiliserade möbler och annan rekvisita framför en brokigt blålila fondvägg. Annabell Ardens regi är konventionellt småtrevlig, och de flesta gagsen tycker man sig ha sett förr. I rädsla för att det ska bli stiltje på scenen har Arden lagt in tre akrobatiska figuranter, som är nog så duktiga, men den underbara humorn i Barberaren i Sevilla finns först som sist i Rossinis musik, och då stör allt detta springande, hjulande och fallande en del.

Alexander Joel dirigerar med säker hand, även om han kunde ha varit mer mån om att inte täcka sångarna. Och det är alltså främst sångarna, som får Malmös Barberare att lyfta.