Livsfarliga män med makt och pengar
Stilrent och suggestivt när Brott och straff blir teater på Dramaten
Publicerad 2022-11-25
Det är mycket mörkt på Dramatens stora scen. De svarta industriväggarna är nakna och råa, liksom hela den värld som omger människorna i Brott och straff.
Gustav Lindhs Raskolnikov liknar med sin långa svarta cape en rank och blek Dracula. Redan i inledningsscenen har han blod i ansiktet, fast mordet på pantlånerskan äger rum långt senare. När det väl händer är allt vi ser en tre meter hög krinolin som färgas röd, våd för våd. Det finns många suggestiva grepp i denna stilrena uppsättning.
Första akten levererar en rad scener som kan sammanfattas i en mening: ”små” män med pengar och makt är livsfarliga. Med solkiga sedlar förverkligar de sina låga begär och sätter fattiga i skuld. Särskilt fokus läggs i denna tolkning på kvinnornas utsatthet. Scenen där de kringstående sliter bort rosorna från Sonjas kjol är en gruvlig symbol för hennes deflorering, fallet från oskuld till gatflicka.
Otäckast av männen, och mycket fint spelade, är Raskolnikovs syster Dunjas två friare. Magnus Roosmann gör den sliriga kvinnojägaren Svidrigajlov och Danilo Bejarano den oljade framtidsmannen Luzjin. I ett diktatoriskt tal vädrar den senare nyliberalismens hänsynslösa doktrin.
Man kan förstå den bosniske regissören Oliver Frljićs lust att dra ner brallorna på dessa korrupta maktmän. Samtidigt är den avhoppade unge studenten med sin övermänniskotro problematisk som sanningssägare och de fattigas hjälte. Till sist liknar han mest dagens ensamma terrorister som tror sig kunna mörda fram en bättre värld. Ryskans ”raskolnik” betyder ”spräcka” eller ”förstöra”.
Mycket av Gustav Lindhs fina gestaltning av Raskolnikov sitter i händerna. De fladdrar vilt under hans högspända argumentation om skuld och oskuld och geniets (snarare än den rikes) rätt att ställa sig över lagen. I mötet med Sonja, som Electra Hallman spelar kortsnaggad och rakryggad, upplöses hans logik och ångern kommer. Men scenen försvagas av vår tids bristande kontakt med den Gud som i romanen är enda räddningen.
Frljić är känd som provokatör, men hans Brott och straff är filosofisk och fylld av långa, episka repliker. Den sceniska inramningen, skapad av regissörens medföljande entourage, är avgörande för dramats uttrycksfullhet och pregnans. Scenografins överdimensionerade stolar, skrivdon och skåp berättar om maktens orubblighet och om Raskolnikovs skeva perception. Snöfallet och den sakrala sången på slutet visar att det kanske trots allt kan finnas en annan, mildare värld.
