Vi är inte bättre än hundar
Genomskicklig ensemble i Teater Galeasens ”Irakisk Kristus”
Publicerad 2020-03-13
Sanningen är en spegel som ramlat ner från himlen och gått i tusen bitar, sa poeten Rumi på 1200-talet. I dag ligger denna krossade spegel som golv på Teater Galeasen när Irakisk Kristus spelas, en storsatsad dramatisering av Hassan Blasims uppmärksammade novellsamling från 2015.
Scenrummet är mörkt, dimmigt och brötigt. Länge är det som om Natalie Ringlers regi framför allt vill förmedla meningsförlusten – den stora röra som trasat sönder krigets Bagdad och de hjärtan som flyktingar bär med sig till nya länder, i novellförfattarens fall: Finland.
I röran utspelar sig en kavalkad av absurt våldsamma krigsanekdoter – som den om den kidnappade ambulansföraren som säljs mellan terroristgrupper som gör honom till stjärna i sina avrättningsfilmer. Än får han (Ann Petrén) agera förnedrad arméofficer, än kurd, än kristen. Så utbytbara är sanningens skärvor.
Men blicken har svårt att få fäste så länge de åtta skådespelarna hela tiden växlar roller eller distraherar med bygge av nya miljöer på den breda scenen. Sändningen brusar. Först efter hand blir regigreppet vinnande och fasta punkter träder fram ur kaos.
Framför allt förstår vi att (metafiguren) Hassan, en skarpögd Kardo Mirza, är berättaren ur vars huvud allt det vridna trillar ut. Han är författare och psykpatient, men också tolk på Helsingfors migrationsverk. Andra flyktingars öden slingrar ihop sig med hans egna minnen och berättelser.
Går det att med selektiv glömska välja sitt bagage till det nya landet? Spelet visar att det kan skilja sig inom en och samma familj. Malin Mases Arvidssons drivna Maryam öppnar kebabrestaurang medan brodern (Otto Hargne) trots det tagna kraftnamnet ”Carlos Fuentes” strippas inpå bara huden av sina mardrömmar.
Sandra Huldt är fin som den alldagliga psykologen med sitt block, som försöker gå vildhjärnan Hassan till mötes i hans alkoholdränkta posttraumatik. Hon vill förstå vargarna som jagar in honom på toa, fast de båda vet att det inte går.
Varken hon eller någon annan blir sliten kliché – trots att nutidsintrigerna mycket handlar om mötet mellan arabiskt och finskt (med vodka och Jehovas). Det är bra gjort av en genomskicklig ensemble.
Hassan Blasim har kallats ”magisk realist”; han vet hur man gör en urspårad soldat till en djinn bland skyttegravens kadaver. I teaterns tonspråk kan jag sakna mystikens och poesins funktion som andningspauser.
I gengäld utvecklas hundtematiken på ett helt rörande sätt. Tungor flåsar, det morras och gnys, och gränsen mellan djur och människor blir klokt en fråga om makt och kön snarare än art. Övergreppet mot Electra Hallmans hunsade tik blir spiken i kistan för en machomänsklighet som löpt amok. Vi är inte bättre än hundar.