Sorgen bär svarta fjädrar i stark tragedi

Amelie Björck ser Antigone på Göteborgs stadsteater

Publicerad 2019-09-29

Mia Höglund-Melin och Karin de Frumerie i ”Antigone” på Göteborgs stadsteater.

I förordet till sin översättning av Sofokles Antigone knyter författaren och litteraturvetaren Ann Carson an till Brechts uppsättning av pjäsen 1948. Brecht lät Antigone spela upp hela sitt drama med en dörr fastsurrad på ryggen. Det är en pregnant bild av den stridbara grekiskans öde.

Som frukten av Oidipus incestuösa äktenskap med sin egen mor är dottern Antigone destinerad att bära förbannelsen vidare. Antigones villkorslösa krav är frihet och jämlikhet. Hon känner sin rätt inpå kroppen, men hon kan inte nå dörren, bara krossas av den. Den enda öppning hon kan gå ut igenom är dödens port. Men nog hinner hon skaka om systemet på vägen.

Kristina Hagström-Ståhl har översatt Carsons levande tolkning: skrapat bort en del metakommentarer, men låtit spänsten vara kvar. Ingen dörr finns med i hennes uppsättning, Mia Höglund-Melins Antigone är rakryggad i sitt uppror mot Johan Karlbergs Kung Kreon som vägrar låta henne begrava sin bror Polyneikes.


Förebådandet om döden finns likväl med från början, som en sorg manifesterad i rummet. Scenen är mörk och dräkterna sobert begravningssvarta. Fonden projicerar (bland annat) ett öga som mot slutet zoomas in tills det inte är ett öga mer. Så sluts kretsen mellan Oidipus som stack ut sina ögon och Antigone som stängs in i den mörka grottan. Det vi visste skulle ske har redan skett.

Antigone har i tidigare uppsättningar gjorts till frihetskämpe, ung kvinna med självskadebeteende eller terrorist. I programmet framhåller regissören särskilt sitt intresse för Antigones syster Ismene och hennes sorg. Men det är inte på den nivån, av karaktärstolkning eller fokusförflyttning, som Kristina Hagström-Ståhls tolkning blir innovativ.


Vad regin framför allt gör är att skickligt välja sitt språk. Skådespelarnas interaktion och känsloutspel hålls konsekvent nere, ofta talar eller sjunger de rakt ut i mikrofon, som för att markera hur blockerade rollfigurerna är för varandra. Kreon är uppfylld av maktfullkomlighet och Antigone av en vilja att kämpa och dö. De som förmår älska – Antigones syster Ismene (Karin de Frumerie) och fästmannen Haimon (Ramtin Parvaneh) – är sorgligt utestängda från deras värld av tvekamp.

När Carina M Johansson som rådgivande Körledare respektive Ramtin Parvaneh som räddhågsen Väktare levererar lite jordad humor liknar publikkontakten en present. Något mänskligt i en tillvaro av fanatism och krossat hopp.

Där replikens och gestikens uttryck alltså på gott och ont reduceras och berövas psykologisk undertext, är det i stället scenografins och musikens språk som står för känsloregistret. Den enda rekvisitan är två nakna pianon, ett trumset och en keyboard som skådespelarna turas om att traktera.

Kreons vrede kommer starkast fram när han sätter sig i klaveret. Antigone klättrar upp på pianot och skapar ett alternativt kaos med fötterna. Samhörigheten mellan systrarna är fyrhändig så länge den finns. Ismene sörjer sedan med oboens hjälp.


På detta sätt blir det som ljud- och bild-upplevelse, snarare än som invecklad maktstrid, uppsättningen dröjer sig kvar. Sorgen låter som oboens förlorade toner. Den är svart och i siaren Teiresias fascinerande närvaro korplikt befjädrad. Det är vackert och starkt.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln